Den svenska skolan befinner sig i kris. Detta är inget nytt. Däremot kan man säga att resultaten från den senaste PISA-undersökningen , vilka redovisades för fyra veckor sedan, gett upphov till ett - till och med för skolans del - ovanligt stort antal debattartiklar, reportage och samtal i såväl etablerade som sociala media. PISA var en pulsmätare som hette duga, och nu frågar sig alla samma sak: vad är problemet? Eller för att använda en annan metafor: var ligger hunden begraven? Personligen gör jag inga anspråk på att veta det. Antagligen finns det flera "hundar", tänker jag. Skolan – och lärande – är en tidlös och till synes inte allt för komplicerad företeelse. Inom fyra väggar möts en grupp människor, det ges vissa yttre förutsättningar (tid, rum, utrustning), och aktiviteterna bestäms av vissa etablerade överenskommelser (attityder, förhållningssätt, uppsatta mål). Sedan är det väl bara att låta allting rulla på? Ja, tydligen är det ändå inte riktigt så enkel