Birkebos bästa blogg

Jag tänker så när jag närmar mig Trollhättans Central idag för att hoppa på tåget: min bästa tid är nu. Givet att jag hittills jobbat som lärare snart arton år och att detta varit en tid med hög densitet - mätt i antalet ungdomar och kolleger jag fått möta och lärt känna, samt mätt i antalet gånger jag behövt kliva ur min bekvämlighetszon för att möta livet öga mot öga, varvid jag definitivt förändrats stegvis till det bättre på kuppen - känns femton år till som näst intill en halv livslängd. En gåva. Hisnande.  Och sedan gör ju en stund i solen underverk också. Här på en bänk framför Centralen.

”Nu är dem snart här, dem efterlängtade lediga dagarna i vintermånaden februari”.  Så lyder ingressen i en trycksak som delades ut till Kalmar kommuns sportlovslediga elever förra veckan. Signaturen ”Kapten Hammarhaj” som även är svensklärare på gymnasiet twittrade delvis i hoppet om att någon kommunikatör på kommunhuset i Kalmar kunde göra avbön (fast den som lever får se huruvida detta kommer att hända. I skrivande stund har Kalmars kommun även passat på att reproducera felaktigheterna på sin facebook-sida ).  Nu ska inte jag raljera mer än nödvändigt här. Själv har jag lagt till med vanan att aldrig kommentera någons språkbruk i sociala medier, inte minst utifrån självinsikten att jag själv gör fel ständigt. Context is king. Det går fort, och det vore ett grymt öde att bedömas utifrån texter som produceras medelst mobiltelefonen. Vi kan bättre än så. Men i trycksaker? I tidningstexter? I övriga texter producerade av mediebolag där det finns en redaktion någonstans i