Vår bästa tid är nu

Jag tänker så när jag närmar mig Trollhättans Central idag för att hoppa på tåget: min bästa tid är nu.

Givet att jag hittills jobbat som lärare snart arton år och att detta varit en tid med hög densitet - mätt i antalet ungdomar och kolleger jag fått möta och lärt känna, samt mätt i antalet gånger jag behövt kliva ur min bekvämlighetszon för att möta livet öga mot öga, varvid jag definitivt förändrats stegvis till det bättre på kuppen - känns femton år till som näst intill en halv livslängd. En gåva. Hisnande. 


Och sedan gör ju en stund i solen underverk också. Här på en bänk framför Centralen.