Torsdagen 14 november

”Henrik, du ljuger!” Ynglingen ställer sig framför mig i hela sin längd, och jag som är drygt 190 cm får lyfta blicken. ”Jag har varit hos kuratorn …”. 

Han är upprörd och behöver prata av sig litet. Ett par av hans kompisar ställer sig nära, förväntansfulla, beredda att ge moraliskt stöd, kanske komplettera med lite förklaringar ifall läraren inte helt verkar fatta? Det är fullt av elever runt omkring; vi står mitt i skolans foajé, i anslutning till caféet.

Det fina är att jag känner honom. Och nej, trots det anklagande utfallet är han inte alls hotfull. Inte heller är det något nytt samtal som seglar in på radarn här. Vi har haft liknande meningsutbyten förr, hur många gånger som helst under flera års tid. Shit happens, och emellanåt behöver vi räta ut lite frågetecken tillsammans.

Det visar sig att jag i min egenskap av mentor vidarebefordrat uppgifter till honom om hans frånvaro som inte helt stämmer. Och ja, det var ju lite olyckligt. Några detaljer hade blivit fel. Jag tittar på honom, vill få kontakt med den ledsna personen därinne. 

Inom snart har han lugnat sig, vänder sig sedan mot kompisarna, vill bara klargöra en sak: ”Alltså, Henrik är bästa läraren!”. Som vill han bara slå fast ett faktum rörande jordens form eller liknande. Sånt där som man annars kan tvivla på emellanåt när man bara betraktar saker och ting lite ytligt. 

Vårt lilla samtal fortsätter, som en omgång bordtennis. Efter ett tag gör jag min till att avsluta. Han hejdar mig i farten, lätt vädjande: ”Men visst går det ändå bra för mig, Henrik?” Svaret han hoppas på dröjer. Han fyller själv i luckan, både självinsikt, förväntan och glädje ryms i rösten: ”Jo, jag vet att jag behöver anstränga mig - men sedan blir det bra, eller hur?”.

Jag förflyttar mig några meter. Några pojkar ler stort när jag närmar mig där de sitter i soffan:

-        -  ”Snygg rock!”

-        -  ”Och snygg scarf!”

-        -  ”Och snygg portfölj!”

Jag vecklar in mig i någon redogörelse för var och när jag köpta portföljen – julmarknaden på Haga för två år sedan - men det är inte det viktiga. En av dem berättar att han är lite ledsen. Nånting med en katt som dött. Jag vet inte om han hittar på allting? Inte heller verkar det spela någon större roll. Det som spelar roll i stunden är att vi växlar lite ord, ler, skrattar tillsammans. Vi hör ihop. Hinner snacka lite om den stundande studieresan till Stockholm. ”Följer du med?”. ”Ja, men självklart”, säger jag. "Coolt", kommer svaret. 

Ett par timmar före hade en tidigare elev skrivit till mig på Messenger. Jag hade inte pratat med honom på två år, det vill säga sedan han tog studenten. Nu satt han tydligen på högskolan ihop med en tidigare klasskamrat från gymnasiet. De undrade en sak, avslutade sedan med ”Jag och NN pluggar. All din lärdom tar vi med oss i uppsatserna vi skriver idag … Hälsa Anders [en annan lärare] med värme från oss. Må ni leva ett långt och lyckligt liv”.

Han är en sådan som tycker om att bre på och den sista meningen får mig att skratta rakt ut. LOL. Det med värmen är dock utan tvekan ärligt menat.

Jag går mot utgången. Känner mig hög på livet.