Fortsätt till huvudinnehåll

Vi och dom - eller?



Ruset i blodet. Pulsen. Adrenalinet. Gemenskapen.
Skräcken. Ensamheten.
Den bifallande blicken. Handslagen och omfamningarna. Ryggdunkandet.
Den undfallande blicken. Den dömande och insisterande blicken.
Ramsorna och talkören. Ropen och skallandet. Jargongen. Musiken.
Slagen. Svullna läppar. Brutna revben. Styrka. Makt.
Maktlöshet. Tystnaden. Den outhärdliga tystnaden.
Vi och dom.



Människor har i alla tider sökt gemenskap med andra. Man har samlats och organiserat sig i både små och stora grupper, formella som informella: familjen och släkten, parlamentet, jaktlaget, grannskapet, jobbet, kyrkan, fotbollsklubben, kören. Skälen har varit såväl praktiska som av mer existentiell art. Även den som inte själv tycker om att dansa eller sjunga i kör kan läsa av glädjen hos en grupp som tillsammans ger sig hän åt sitt stora gemensamma intresse i livet. På samma sätt kan även den som inte är ett dugg intresserad av bilar förstå att det kan uppstå ett otvunget ”vi” kring huven på en bil där ett särskilt missljud från motorn utgör ett problem som behöver lösas.

Det har sagts att ”ensam är stark”. Detta gäller dock på sin höjd i undantagsfall. I själva verket förefaller något av det farligaste och mest intimiderande en människa kan uppleva den ensamhet man inte själv valt. Att stötas ut ifrån gruppen är ett urgammalt och brutalt uttryck för mobbning, bland såväl barn som vuxna.

På relationsmarknaden finns det samstämmiga vittnesmål om hur förnedrande det kan upplevas att konstant svajpas bort på Tinder, att känna sig oönskad och oattraktiv, trots att man öppet uttryckt sitt behov av gemenskap. Det har till och med myntats ett begrepp för att beskriva en växande och frustrerad fastän ej sammanhållen grupp av män som lider detta öde: incel-män (där incel = involuntary celibacy. Huruvida incels även omfattar kvinnor är för närvarande omtvistat). Samhällsvetare varnar för att sådana relationsproblem i förlängningen kan leda till svåra samhällsproblem.

Hjalmar Söderberg fångade någonting djupt allmänmänskligt i sin roman Doktor Glas (1905):
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

De flesta människor är beredda att medge mycket stora personliga eftergifter för att få tillhöra gruppen. Vi kanske tycker om att betrakta oss själva som ärliga, sanningssökande och rationella. Ändå finns det forskning på att människor värderar gemenskap med likasinnade till och med högre än sanning. Detta kan i sin tur förklara vår tids filterbubblor och beredvillighet att döma ut den andres perspektiv som ”fake news”. Till och med i vårt moderna och upplysta samhälle, frestas man säga, blir många forum i sociala medier som Roms klassiska Colosseum, arenor där särskilda regler gäller för att undkomma de övriga gladiatorernas svärdshugg och de hungriga lejonens vassa tänder. Fram för allt gäller att inte ha en avvikande åsikt.

Vad gäller våld i mer konkret mening finns det en uppsjö av gemenskaper både nära och långt bort som uttalat förfogar över ett våldskapital. Bland dessa finner vi exempelvis extrema politiska och/eller religiösa grupperingar, mc-klubbar, kriminella gäng, fotbollsfirmor. Yttre attribut tjänar inte sällan som markörer såväl utåt som inåt, precis så som uniformer gjort alla tider.

Själv minns jag fortfarande med förvåning när ett par killar i tonåren berättade för mig om sitt stora engagemang i en firma. De hade alltid verkat så snälla och avspända. Nu fick jag höra om resor till matcher långt bort där poängen till stor del är att ladda upp de gemensamma ”känslobatterierna” och där kärleken till det egna laget inte minst yttrar sig i ett aggressivt hat gentemot motståndarna. Bränslet där man träffas på någon pub före matchen stavas alkohol, ramsor, hot och uppgjorda knytnävslagsmål (enligt vad många supporters typiskt berättar är slagsmålet efter matchen till och med viktigare än själva fotbollsmatchen). Som lärare åt dessa elever lyssnade jag förbryllat och med ökande förvåning på deras berättelser. Huliganism som sociologiskt fenomen är inget nytt, men att det skulle finnas på så här nära håll, så här inkognito och civilklädd, i mitt klassrum? Plugga måndag till fredag, sedan slagsmål till helgen?

Gemensamt för samtliga våldsbejakande grupper är att de åtminstone inför sig själva tycker sig kunna legitimera bruket av våld. Rent rationellt skulle de visserligen medge att polisen rent juridiskt har våldsmonopol. Enligt en annan logik avhåller ändå inte denna insikt dem från att hitta skäl att även själva ta till hot om våld samt våld ifall de bedömer att målet för deras egen verksamhet kräver det. Där prioritet ett blir den egna gruppens överlevnad och framgång följer det rent logiskt att övriga hänsyn får hänvisas till lägre prioriteringsgrad.

Allt beror på perspektivet och med hjälp av språket kan nästan vilka konflikter och aktioner som helst döpas om så att de framstår som nödvändiga. Det finns en viss retorik som känns igen från de flesta sammanstötningar i historien, revolutioner och krig. Våldsupptrappningar blir till "självförsvar" och "motstånd" medan brutala våldsdåd handlar om att den andre – ”fienden” - får lära sig att ”visa respekt”. Terrorister blir "frihetskämpar" eller "martyrer". På närmare håll blir det gärna att ”samhället” – detta diffusa samlingsbegrepp - får skulden för eventuella orättvisor och upplevda felaktigheter.


På det viset blir den egna mobiliseringen begriplig och till och med nödvändig. Den blir legitim. ”Vi” har en kamp att kämpa gentemot ”dom”. Själv är man modig, den andre är feg, fel och ful.


Eller?

En person som under många år försökt förstå och även avhjälpa verkningarna av våldet från olika extrema rörelser är forskaren och tidigare läraren Christer Mattsson. Så här beskrivs han på Wikipedia:

"Jan Christer Mattsson, född 7 augusti 1971 i Göteborg, är svensk forskare och lärare, verksam vid Göteborgs universitet samt i Kungälvs kommun.
Christer Mattsson är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Han verkar både nationellt och internationellt med frågor som berör förebyggande av våldsbejakande extremism, motverkande av rasism samt undervisning om Förintelsen.
Christer Mattsson är upphovsman till Toleransprojektet som startade på uppdrag av Kungälvs kommun efter mordet på John Hron 1995. Toleransprojektet syftar till att förebygga rekrytering av unga människor till nazism- och vitmaktgrupperingar.
I sin forskning fokuserar Christer Mattsson på radikaliseringsprocesser hos personer som är eller har varit aktiva i vitmaktmiljöer.

Christer Mattsson disputerade 2018 i pedagogiskt arbete med avhandlingen Extremisten i klassrummet."
Inom snart kommer Christer Mattson till vår gymnasieskola, Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan, där han ska möta elever och personal för att berätta om sitt engagemang med att möta extrema och våldsbejakande individer och grupper.

Mattson har tidigare beskrivit hur han i början av sin lärarkarriär i mitten av 90-talet trodde att vägen framåt i mötet med dessa människor handlade om att presentera de starkaste argumenten och därvid "vinna debatten". Då skulle de lägga ner vapnen och erkänna sina felaktiga tankar. Så tänker han inte nu. Han hade underskattat människans existentiella behov av att bli sett, hörd och uppleva tillhörighet. Här beskriver han kort hur han istället tänker nu:






Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar