Jag läser Jan Guillous Brobyggarna och slås av de guillouska, detaljerade skildringarna av det groteskt råa våldet som en av bröderna, Oscar, möter under sitt arbete som bro- och järnvägsbyggare i början på 1900-talet i Tanzania. Oscar trodde att kannibalismen hade utrotats men tvingas vakna upp och tänka om, då han anländer till en missionsstation strax efter att en stam på tydligaste vis markerat sin makt och mentala överhöghet i förhållande till alla bwanas. Ställd inför sviterna efter det otänkbara kompletterar hans följeslagare, Kadimba, med sakuppgifter där inte Oscars egen fantasi förmår fylla ut alla luckorna: avsikten med de av lera igentäppta näsborrarna hos offren där de ligger fastsurrade till marken, med sina munnar uppspärrade med små hårda trästycken av akacia, var att förövarna ville att dessa vita inkräktare skulle dö långsamt, att de skulle drunkna. Oscar förstår inte till att börja med - drunkna? - men sedan målas scenen upp för hans inre: "De hade dränkts m