Jag finner ofta anledning att imponeras över enskilda elevprestationer. Visst finns det elever som av olika anledningar har mycket svårt för sig i skolan och som kanske inte uppnår de stipulerade målen inom den utsatta tiden. Detta pratar vi ofta om både inom och utanför skolan. Som lärare berör det oss djupt på flera plan när vi tvingas meddela de underkända betygen. På samma gång finns det emellertid också andra elever som är mycket högpresterande, och dem behöver vi också prata om. En kollega och jag funderade kring detta här för någon tid sedan, och vi var rörande överens om att vi i alla fall inte alls var på samma nivå som många av våra elever är när vi var i deras ålder. Detta gäller så klart inte minst engelskan där den språkliga exponeringen i form av både ljud och text är av en magnitud som vi bara kunde drömma om för ens tjugo år sedan, och Sverige håller ju numera nästan på att bli tvåspråkigt (att däremot exempelvis tyska och franska har kommit såpass på undantag i den