Fortsätt till huvudinnehåll

Samtal med Barack Obama

 

Ett par hundra sidor in i Ett förlovat land slår det mig: jag ska låta läsningen av den här boken bibringa mig vad de gamla grekerna kallade för ”katharsis”. Det låter högtravande. Men vad Aristoteles menade när han formulerade detta begrepp för 2400 år sedan var att en teaterföreställning kan ha en sorts renande och utvecklande effekt på sin publik. Dramat, intrigen, ödena kan väcka känslor och tankar samt sätta livet som man själv kan uppleva det i relief. Barack Obamas utmärkta 830-sidiga bok skulle kunna göra samma sak för mig, tänkte jag.

Nu har jag läst klart den och tänker att det varit som att föra ett samtal med USA:s (förr)förra president. Hur många timmar detta ”samtal” sedan tagit har jag inte räknat på. Men jag har inte haft bråttom.

Det finns ju så mycket att ta med sig under läsningens gång. Uppenbarligen sträcker sig Obamas avsikt med boken längre än att återge viktiga möten, avhandla centrala geopolitiska skeenden och projicera en bild av sig själv som en historiskt viktig person. Dramaturgin är medveten. Och bränslet i berättelsen om hur han gick ifrån att vara en engagerad samhällsaktivist i Chicago till att bli USA:s 44:e president för sedan att tillsammans med många andra bära världens bördor på sina axlar innehåller flera komponenter. Avhandlingarna av stora händelser i tiden är i sig intressanta, och jag sitter med mobilen nära så att jag kan leta upp små filmklipp som det begiver sig. Det blir många småfilmer. Jag tittar i min sökhistorik på Youtube igen: ”obama yes we can new hampshire” (från när han första gången höll sitt sedermera ikoniska tal), ”obama mccain” (när han debatterade mot John McCain), ”obama air force one” (han beskriver såväl Air Force One som The Beast, och jag blir givetvis nyfiken på att se hur dessa presidentiella fordon ser ut inuti), ”obama klemlin”, ”obama putin”, etc etc.

Men Obama är också poet och filosof. Hans språk är rikt och han reflekterar djupt och intressant över vad han är med om och över de dynamiker han ställs inför och måste försöka hantera: medierna, politiska motståndare och medarbetare, kriser i tiden, familjen. Han tvingas ständigt förhålla sig pragmatiskt till saker och ting. Detta tillhör spelreglerna i en demokrati där drömmen om det perfekta kan vara bra att ha men där vägen dit stavas kompromisser och mycket hårt arbete inte minst med att dryfta och ta ställning till svåra och emellanåt omöjliga dilemman (inte minst hela avsnittet där han avhandlar Guantanamo kastar ett förklarande ljus över svårigheterna med att inta en ensidig hållning i frågan). Men pragmatism – inte i en akademisk idévärld utan i en verklighet där människor drivs av allehanda motiv och bevekelsegrunder – handlar även oerhört mycket om att kunna läsa av andra människor och att bygga allianser.

Inte minst det senare imponerar mig stort under läsningens gång. Otaliga gånger förekommer det i texten koncisa beskrivningar av människor och likt en porträttmålare fångar han i ord vad han ser hos den andre av såväl förtjänster som möjliga brister. Ett par exempel förtjänar ett omnämnande i min bok:

Så här skriver han om Joe Biden: ”Joe medförde en annan typ av risk. Vi trodde att hans bristande disciplin vid mikrofonen kunde leda till onödiga kontroverser. Han var en politiker av den gamla skolan, gillade rampljuset och var inte alltid så noga med hur han förde sig. Jag hade en känsla av att han kunde bli stött om han inte fick vad han tyckte sig förtjäna – en egenskap som kunde blossa upp när han måste stå ut med en chef som var så mycket yngre. … Samtidigt lockades jag av den stora kontrasten mellan oss…” Efter att ha betonat hur Biden i kraft av sin erfarenhet och ålder kunde tillföra något substantiellt åt Obamas administration landade han i följande slutsats: ”Men viktigast av allt var ändå magkänslan jag hade – att Joe var hygglig, uppriktig och lojal. Jag var övertygad om att han brydde sig om vanligt folk och att jag kunde lita på honom i tuffa tider”. Således blev Biden vicepresident.   

Ett annat exempel framkommer när han är på statsbesök i Indien. Under middagen med premiärminister Singh konverserar han även med Sonia Gandhi (änkan efter förra premiärministern) och Rahul Gandhi (hennes son och en rising star): ”Under middagen den kvällen lyssnade Sonia mer än hon talade. Hon var noggrann med att foga sig efter Singh när politiska frågor kom på tal och styrde flera gånger in samtalet på sin son. Men ganska snart gick det upp för mig att hennes inflytande kunde härledas till ett skarpt och kraftfullt intellekt. Även Rahul verkade smart och seriös och påminde med sitt stiliga yttre om modern. Han gav sina synpunkter på framtiden för liberal, progressiv politik och pausade då och då … Dock tyckte jag att han hade något nervöst och omoget över sig, likt en student som gått klart kursen och var ivrig att imponera på läraren, men som egentligen saknade antingen begåvningen eller engagemanget som krävdes för att behärska ämnet.”

Det är svårt att förstå sig på andra människor. I själva verket är det nog så svårt att bli klok ens på sig själv: vad man vill innerst inne och varför. Obamas bok handlar i grunden om detta. Väl medveten om att hans egen persona ofta projicerar lugn mitt i stormen, hawaiiansk coolhet och välövervägd beslutsfattarpondus är han på samma gång mycket ärlig vad gäller hans sanna känslor. Och detta är ju befriande läsning. Uppenbarligen har han ofta känt sig misslyckad, arg, desperat, trött, förvirrad, förkrossad, rädd. Hans nära medarbetare och vänner har givetvis känt till detta, vilket också är anledningen till att han gång på gång berömmer dem: uppkallar handlingsplaner efter dem, ger dem personliga presenter, omnämner dem i tal och skrift, visar att han tycker om att umgås med dem. När det någon gång händer att någon är illojal och öppet motarbetar honom är han kärv och avskedar dem. För mycket står på spel. Teamwork är allt. I slutet av dagen är det ändå han som är överbefälhavare och den som måste ta besluten. Precis som det är för alla andra som bär någon form av ledarskapsbörda.

Så, blev det ett samtal som bibringade katharsis? Jo, det tycker jag nog. Och 9/10 av det jag tar med mig kommer inte fram i den här texten. Detta är en bok att återkomma till. 



Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar