I förrgår var jag på bio tillsammans med en god vän. Min dotter hade dagen innan sett Django Unchained och trodde att filmen skulle passa mig. Det skulle visa sig att hon fick rätt. Fast det är allt underligt, därför att när man i efterhand ska beskriva filmen för andra kommer man inte undan de brutala – eller snarare – absurda blodbaden, ljuden av lemmar som knäcks och uppmaningarna till bestialiska våldsdåd (”gör honom blind!”). Det finns förfärliga passningar till och gestaltningar av fördomarna och rasismen som rådde i amerikanska Södern i mitten av artonhundratalet. Det finns utdragna sc e ner då människor blir lemlästade, sönderbitna av hundar och ihjälskjutna. Så hur går detta ihop? Ja, det är som sagt underligt, därför att på något vis känns ändå filmen till stora delar som en enda lång fest. Anledningen till detta bör spåras i det som andra före mig lyft fram som något av regissören Tarantinos särkännetecken: det myckna lekandet med språket och – inte minst! – humor...