Birkebos bästa blogg

Det började med att jag deltog i ett webinarium på temat "Hjärnforskningen i undervisningen". En av forskarna hänvisade då bland annat till Carol Dweck och hennes hypotes angående growth mindset och fixed mindset. Redan dagen därpå visade jag en TED-talk med Dweck i en av mina klasser och eleverna fick svara på frågor till hennes lilla tal. Vi tog god tid på oss eftersom jag verkligen ville att de skulle förstå.  Nyfiken som jag är letade jag sedan vidare och hittade då en artikel av henne där hon bemöter tre av de typiska missförstånd hon stött på. Den artikeln insåg jag var på en språkligt rätt så avancerad nivå och efter att ha klistrat in texten i ett Google-dokument markerade jag en mängd ord med blått som jag ville att eleverna skulle översätta.  Det gäller att ta det i små steg. Jag demonstrerade därför för dem hur jag ville de skulle gå till väga. För många är det åter igen långt ifrån enkelt att välja lämpligt ord när de översätter: 1) exempelvis "embrace"

  Ett par hundra sidor in i Ett förlovat land slår det mig: jag ska låta läsningen av den här boken bibringa mig vad de gamla grekerna kallade för ”katharsis”. Det låter högtravande. Men vad Aristoteles menade när han formulerade detta begrepp för 2400 år sedan var att en teaterföreställning kan ha en sorts renande och utvecklande effekt på sin publik. Dramat, intrigen, ödena kan väcka känslor och tankar samt sätta livet som man själv kan uppleva det i relief. Barack Obamas utmärkta 830-sidiga bok skulle kunna göra samma sak för mig, tänkte jag. Nu har jag läst klart den och tänker att det varit som att föra ett samtal med USA:s (förr)förra president. Hur många timmar detta ”samtal” sedan tagit har jag inte räknat på. Men jag har inte haft bråttom. Det finns ju så mycket att ta med sig under läsningens gång. Uppenbarligen sträcker sig Obamas avsikt med boken längre än att återge viktiga möten, avhandla centrala geopolitiska skeenden och projicera en bild av sig själv som en histor

  Idag lärde jag mig att cheerleading tydligen inte räknas som en sport. Fast jag vet inte? När jag i efterhand googlar frågan kan jag få intrycket att det visst räknas som en sport. Men det kanske beror på vem man frågar? Frågan verkar hur som helst inte vara okontroversiell.  Det var en elev som själv utövar sporten (får vi väl kalla det här) som idag gjorde en mycket intressant presentation om sitt stora intresse i livet. Temat eleverna fick utgå ifrån var "gemenskap och samhörighet". Vi har precis läst Möss och människor och där förekommer detta som ett av flera teman. Några valde då att prata om fotboll, någon annan om att åka epa-traktor på hemorten, ytterligare några pratade om sitt hästintresse, handboll, gymnastik eller vänskap. Eller ytterligare något.  Men den här eleven pratade alltså om cheerleading. Det som på sätt och vis gjorde den här elevens presentation lite särskilt intressant var när hon diskuterade den kultur vilken sporten rimligen kan sägas härstamma

Solidaritet Jag tänkte att jag skulle skriva en text om alla misslyckade lektioner jag haft. Skriver man som jag en del texter som – jag vet inte? – möjligen kan tolkas som anspråksfulla, kanske också man är skyldig att emellanåt berätta om när det gick fel. Att även jag gjort en massa tabbar och felbedömningar på vägen är ett obestridligt faktum. Och ja, det är min övertygelse att vi som tagit på oss att utbilda det uppväxande släktet står tillsammans i detta. Då behöver vi också odla och vårda en kollegial kultur där det inte är förknippat med prestigeförlust att göra fel och där det inte heller upplevs som riskabelt att berätta för andra att man gjort fel. Kanske är solidaritet ordet jag letar efter? Har man som jag jobbat 20 år som lärare skulle det emellertid kunna leda tanken fel om jag skulle berätta om tre-fyra tillfällen då det gick åt skogen: ”Fyra misstag på 20 år? Hey, jag gjorde fyra misstag bara i går. Jag måste ju vara helt värdelös?!” kan bli den rimliga reaktionen hos

  Jag kom på det i våras när vi hade distansundervisning: Enskilda, examinerande boksamtal. Redan då bestämde jag mig för att jag måste ta med mig detta in i post-coronaundervisningen. Just nu håller jag i själva verket på med det i fyra olika kurser. Vad menar jag med examinerande boksamtal? Vi har under en längre tid jobbat med en roman i helklass, kapitel för kapitel. Mängder av instuderingsfrågor. Vi har pratat om boken i smågrupper och helklass. Vi har eventuellt gjort lite småuppgifter i anslutning till romanen: skriv ett brev till huvudpersonen (Eng 5), skriv ett kort mini-PM där en viss fråga utredes (Sv3). I fokus har varit det vanliga, sånt man gör när man jobbar med en roman. När det sedan blir dags för samtalet sätter vi oss ner, eleven och jag. Här har jag sedan gjort på lite olika sätt. Men ett sätt som jag varit nöjd med i Engelska 6 och där vi jobbat med Animal Farm är att jag skrivit upp en mängd ämnesområden på små lappar som jag sedan lagt med baksidan upp på b

Idag hade vi videobesök på vår skola av förintelseöverlevarna Dina och Jovan Rajs. De är 2020 års Raoul Wallenbergpristagare och deras berättelse har fått vingar via deras egna böcker och mängder av framträdanden på skolor och i diverse media. Det var inte tänkt så ifrån början, men det bara föll sig så, att de romaner jag under ett antal veckor läst med mina klasser på olika sätt knyter an till Förintelsen. I en klass har det varit Ljuset vi inte ser , i en annan The Wave. Med särskild fokus på dagens möte har vi tittat på Schindler´s List. Idag gick vi emellertid från fiktionen i bok och film till det självupplevda, makarna Rajs egna berättelser. Vi lärare satt uppkopplade mot Zoom med våra elever i flera olika klassrum. Första hälften var avdelad åt att Dina och Jovan fick visa bilder samt berätta ur sina liv främst under krigsåren. Dina föddes samma år som Kristallnatten, 1938, medan Janovs födelseår sammanföll med Hitlers maktövertagande i Berlin. Efter ca 45 minuter öppnad

Året är 1983 Jag är nybakad student och sitter på mitt pojkrum. Om sju veckor drar jag iväg till södra Frankrike tillsammans med en kompis. Vi ska hjälpa till med att bärga årets vindruvskörd i  Beaujoulaisdistriktet. Sedan ska det hända lite andra saker, lumpen och så. Men nu är nu, och framför mig har jag den senaste traven av böcker jag varit iväg och lånat på stadsbiblioteket. Jag har börjat råplugga psykologi och filosofi. Je suis un autodidacte . Till min stora förvåning har det vuxit fram inom mig en förtärande längtan efter intellektuell skärpning och fördjupning. Vad innebär en premiss och vad utgör ett sant och relevant argument? Vilka olika sorters argument finns det? Vad kännetecknar oärlig, fastän retoriskt snygg, argumentation? Jag känner mig skarp som en kniv när jag lyssnar på politikerna på tv och ser igenom vad medieträningen gjort med dem. Hur kan de tillåtas komma undan med sina undanflykter och pseudosvar? En metareflektion letar sig upp till ytan i mitt medvet

  I fyra olika klasser har jag nu under 5 veckors tid jobbat med romaner, en helklassuppsättning i varje klass: Animal Farm, Looking for Alaska , The Wave , Ljuset vi inte ser. Jag har även börjat med prov. I någon klass bestämde jag mig för att jag ville genomföra proven i form av enskilda samtal. I klassen där vi jobbat med Animal Farm har jag inför samtalen listat vilka saker man behöver ha bra koll på (se bilden nedan).  Liknande förfaringssätt gäller i övriga klasser fast där har överenskommelsen varit att 1) vi kör skriftliga prov, fast 2) de som inte är redo vid överenskomna provtillfället, alternativt inte klarar det, får återkomma till mig när de tror de är ordentliga redo, och vi kan då boka upp ett samtal om boken. Hur går det då så här långt? Det är blandat. När det gäller samtalen kring Animal Farm har det varit tydligt att för dem som läst hela boken samt är väl förberedda faller det ut en del höga betyg (vi har ju ägnat närmare 15 timmars lektionstid åt att läsa oc

Vi hade pratat om sociolingvistik under ett flertal lektioner. Läroboken Svenska impulser 1 hade utgjort textunderlaget, och vi hade gjort såväl heta stolen ("hur ställer du dig till följande påstående (ex "slang är dålig svenska?")), tittat på ett avsnitt av Värsta språket med Fredrik Lindström samt samtalat om olika faktorer som alla spelar roll för hur vi uttrycker oss i tal och skrift: ålder, kön, utbildning, etnisk  bakgrund, yrke, geografisk hemvist. Jag var tydlig med att inte lägga värderingar i detta (bra vs dåligt) och betonade att normer är kontextuellt betingade (just de orden fick jag särskilt förklara).  Nu delades klassen in i grupper om tre personer och de fick till uppgift att göra en podcast som skulle handla om just detta. Den skulle vara cirka tio minuter lång.  Någon grupp kom till mig efter en lektion: "Vi är klara. Fast den blev endast tre minuter?!". De ville jag skulle titta på deras manus och det räckte med att jag skummade igenom ett

  Jag pratade med en av pojkarnas mentorer igår på eftermiddagen. Känslan av lyrisk glädje hade inte släppt mig än varför också jag var tvungen att berätta. Några timmar tidigare hade jag gjort en videoinspelning av ett drygt 3 minuter långt samtal med två elever som hade behövt kämpa extra mycket med att ta sig igenom sin roman i våras. De hade dock sedan lyckats med bravur. Betygen de fick var i topp och därtill kom förhöjd självkänsla och självförtroende. Inte minst det senare hör man i  klippet nedan och det var detta som jag också ville att mentorn skulle få höra.    Många elever känner stort inre motstånd inför romanläsning. Boken är ju så tjock och ska man verkligen komma ihåg vad man läst krävs odelad uppmärksamhet. Kan nästan upplevas plågsamt. Karaktärerna som är så komplexa och handlingen så vindlande – hur ska man hålla detta i huvudet? Ändå är det detta som står på spel. Att skumläsa räcker inte, och att läsa någon sammanfattning av boken på nätet bör verkligen inte rä

”Det här kommer att skapa debatt vare sig du håller med eller inte”. Den lilla skylten som står placerad intill Genusdoktrinen på Akademibokhandeln i Lund är menad som en aptitretare, och det är i vanlig ordning personalen som valt ut ”En favorit” och som skrivit texten för hand. Nu har det förvisso inte blivit riktigt lika mycket av just debatt som författarna Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn hade förväntat sig innan de släppte boken. Genremässigt är boken en debattbok och befinner sig i gränslandet mellan tidningsartikel och vetenskaplig uppsats. Detta märks i såväl anslag som språk. Språket är snärtigt och meningsbyggnaden präglas av korta meningar och mängder av självständiga bisatser. Tonen är genomgående polemisk. Vad är då bokens ärende? I grunden har den flera ärenden. Överordnat riktar sig fokus på vad författarna bedömer är genusvetenskapens ideologiska överbyggnad samt pekar på vilka följder den av regeringen utstakade kvoteringspolicyn numera kommit att få. Kritiker t

I Sverige skulle franska tonåringars läsläxor ses som barnmisshandel, skriver Isobel Hadley-Kamptz så träffande i sin uppmärksammade ledare i DN 24 juni. Hon delger egna upplevelser av den franska skolan och förklarar hur dess betoning på läsning berikat henne och försett henne med kulturella referensramar som ingen Youtube-kanal någonsin kan matcha. Varför väljer vi fördumningens väg i Sverige? Kritiker till Hadley-Kamptzs syn vill påminna om att elevsynen skiljer sig mkt mellan våra båda länder. Den svenska skolan är mera demokratisk och avviker medvetet från den klassiska bildningssyn som alltjämt råder inte minst i franska gymnasieskolan. I Frankrike tilltalar man sina lärare med ”vous”, man tittar på filmer där Brad Pitt talar franska och man fördjupar sig självklart i sin Rabelais, Rousseau och Hugo – inte minst på sommarloven. I Sverige kommer vi aldrig riktigt till skott vad gäller frågan om kanon, och än mera oroande är att vi läser allt mindre över huvud taget.   Som gym

Det är den här tiden på året då man reflekterar och utvärderar. Jag har varit lärare nitton år nu och när jag ombedd (eller oombedd) delger min egen syn på lärande, lärarens roll, undervisning, etc., har det numera mejslats fram inom mig rätt tydliga föreställningar om vad som i dessa hänseenden för mig förefaller vara rätt och rimligt, sant och sunt, och som jag gärna återkommer till. Ändå blir jag aldrig färdig som lärare, märker jag. Här följer fem insikter och lärdomar som jag måste bära med mig från läsåret som varit: 1. Läsa, ta anteckningar och läsa igen I flera olika grupper hade vi läst romaner i klassuppsättning. Vi hade läst, samtalat och diskuterat. Ändå var det i samtliga grupper elever som inte riktigt lyckades ta till sig vad de läste (till saken hör att dessa elever alltså inte tillhör kategorin elever med någon särskild läs- och skrivsvårighet). Somliga förklarade för mig att ”såhär har det alltid varit för mig. Jag läser och läser fast sedan minns jag inte vad j