Birkebos bästa blogg

Jaha, då var det dags för nästa Tv-framträdande. Kl. 8.43 i morse var det Nyhetsmorgon som i sin så kallade "Språkakuten" ville ha med mig: "Snart kommer vi att skriva dom"  (klicka för att se det 11 minuter långa inslaget). Jag hade förberett innan vad jag skulle vilja få sagt på de 2-3 minuter som jag lovats. Nu blev det tyvärr inte alls 2-3 minuter i rutan för min del, utan det blev endast drygt en minut. Jag vet inte om jag ska betrakta detta som en form av medieträning som jag kommer att behöva i framtiden? Var på , ännu mer! Det stora problemet som jag identifierat i den "dom-debatt" som vi haft snart två veckor är just detta, att en del inte verkar ha uppfattat att frågan är en annan i dag än den var för några år sedan. Inget är mer bedrägligt än när man tror sig veta svaret, fastän man i själva verket inte ens riktigt förstått frågan. Min bild är att rätt många fortfarande inte verkar ha förstått att det inte längre enbart handlar om de/de...

Här skriver Skolvärlden om måndagens panelsamtal som ägde rum på konferensen "Språk så in i Norden" vilken precis avhållits. Det begränsade textutrymmet taget i betraktande tycker jag skribenten gör samtalet rättvisa. En kuriositet som inte kommer fram i texten var när samtalsledaren Patrik Hadenius inledningsvis frågade samtliga paneldeltagare vilka språk de själva talade? Helene Öberg lade lite försiktigt ut med "svenska", "engelska" och "teckenspråk", men sedan var det nästan ingen hejd på hur många språk som personerna ifråga förstod och själva talade. Jag tog tyvärr inga anteckningar, och jag tror inte heller någon väntat sig att svaren skulle bli så omfattande. Helt klart var i varje fall att ingendera nämnde endast sitt modersmål samt engelska, utan samtliga hamnade på minst tre språk, somliga på ytterligare två till fyra stycken, däribland Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. Samtliga var överens om att fastän engelskan numera...

Sent igår kväll nåddes sent omsider en överenskommelse parterna emellan i frågan: ska vi ha kvar "de/dem", eller ska vi ta klivet och införa "dom" som nya "superformen" även i mer formella texter? Efter att ärendet manglats och belysts från olika håll under flera decennier - bland annat i en aktuell tråd i facebookgruppen Svensklärarna där runt 300 svensklärare yttrade sig - bordlades frågan igår slutligen till framtiden.  Beslutet gör även gällande att de som lever om 50 år får känna sig fria att då ta upp frågan igen (innebärande även huruvida genitivformen "doms" ska medges epitetet "vårdad svenska"). På samma sätt får de som lever om 200 år  ta upp frågan gällande liberaliseringen av övriga possessiva pronomen ("hanses", "vårat/våran", "erat/eran" + plus alla dem som torde ha tillkommit till den tiden). Fram till dess råder enighet, arbetsro och sinnesro, i lärarrummen, klassrummen och alla andra...

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras.  Fast jag är inte säker på vad .  Eller jo, det kanske jag är ändå. Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ” Skriftspråket redo för att införa ”dom ” betonar att vi in...