Fortsätt till huvudinnehåll

Educating Essex

En ny dokumentärserie med fokus på skolan har nått Sverige. På svenska har den fått den föga spännande rubriken ”Den övervakade skolan”. I syfte att fånga alla de vanliga dagarna i flykten monterade brittiska Channel 4 upp ett sextiotal kameror över hela skolan, och resultatet har blivit vad någon lite fyndigt kallade ”a fly on the blackboard-series".

När ”Educating Essex” gick på tv i England i höstas blev det en stor tittarsuccé och väckte livliga samtal och diskussioner. Den kallades för årets bästa och viktigaste tv-serie (The Mirror, 17/10-2011). Signifikant är att alla involverade inte verkar ha haft något vidare manus att luta sig mot, definitivt inte när det gäller repliker. Serien har därför inte heller mycket gemensamt med The Office, en annan brittisk dundersuccé, fast en pseudodokumentarisk sådan.

Skolan som serien utspelar sig på, Passmores Academy i Harlow, i Essex, är en högstadieskola, och eleverna och lärarna är som sagt på riktigt. En av lärarna, beträdande rektorn Mr Drew, uttrycker i ett meningsutbyte med rektorn sin största farhåga inför hela tv-projektet, nämligen att folk utanför skolan kommer att tycka att vad de håller på med är fullständigt galet och att skolans personal är ett gäng ryggradslösa mesar: ”Varför säger ni inte till?!”, förväntar han sig att vanligt folk kommer att utbrista hemma i tv-sofforna.

Mr Drew själv är seriens stjärna. Som en del av hans ansvar på skolan ingår bland annat att upprätthålla ordningen, inte minst klädkoden. Mr Drew håller även i kvarsittningen samt ett par timmars historia varje vecka. Vad gäller skoluniformen förklarar rektorn det som så, att livet utanför skolan för många ungdomar kan vara rörigt och att det därför har ett värde, att skolan kan erbjuda rutiner och en viss förutsägbarhet. Slipsknuten ska vara ordentligt knuten, och luvtröjor accepteras inte inomhus. En elev som svär åt en lärare får stanna hemma från skolan dagen efter.
Det samlade intrycket man får av Mr Drew är dock inte att hans främsta kännetecken är kraven på disciplin och att eleverna står rätt i ledet. Det som framförallt blir tydligt när han får berätta hur han ser på ungdomarna och sin egen roll, är att han verkligen bryr sig om dem. Han klandrar dem egentligen väldigt litet och är hela tiden beredd att tro gott om dem och ge dem nya chanser. Varje dag är en ny dag. Han menar också att det är helt fel att som en del vuxna kritisera ungdomarna för vilka de har blivit. De är ju en produkt av vårt samhälle, säger han, och han betonar i högre grad, att det är föräldrarna som bär ansvaret. Många barn och ungdomar har aldrig fått lära sig vad ”nej” betyder, och det i sin tur skapar stora problem i skolan, enligt Mr Drew. När skolans lärare tar kontakt med hemmet, ifall något ordningsproblem har uppstått, är kommunikationen rak och tydlig. Personalen tar sig friheten att avsluta ett samtal, då någon förälder uttrycker sig anklagande och grundlöst.
Den samlade bilden av lärarna är i övrigt att de trivs något oerhört på sitt jobb. De gillar uppenbarligen varandra, sitt jobb, ungdomarna. Eleverna själva trivs också, som det verkar. Även om de emellanåt tycker att Mr Drew är outhärdlig!
Det ska bli spännande att följa de återstående sex programmen. De går på SVT1 på söndagskvällar. Här är länken till första avsnittet på SVTPlay.

Kommentarer

  1. Jag instämmer helt i det du skriver, du formulerar dig väl om första avsnittet och belyser det som gjorde störst intryck på mig: Samtliga vuxna i skolan tycks arbeta mot samma mål, nämligen att ge ungdomarna de verktyg de behöver för att kunna leva bra liv. Jag tror det var rektorn som formulerade tanken, men allesammans tycks leva den.

    SvaraRadera
  2. Typ så. Det ska bli intressant att följa fortsättningen och få en djupare inblick i deras kunskapssyn, hur de ser på lärande, ansvarsfördelning, etc.
    Ytterligare ett perspektiv rör sådant som har att göra med omgivande - engelska - samhällets attityd till skolan samt vilka skyldigheter och befogenheter som skolan har.

    SvaraRadera
  3. En väldigt bra sammanfattning av det första avsnittet. Tack!

    SvaraRadera
  4. You´re welcome!
    I kvällens avsnitt är det tydligen mobbning som är på tapeten.

    SvaraRadera
  5. Det blir intressant. Där har jag nämligen mycket bestämda åsikter. :)

    SvaraRadera
  6. Manuell pingback:
    http://curiousheathen.wordpress.com/2012/01/22/den-overvakade-skolan-hanterar-mobbning/

    SvaraRadera
  7. Morrica har rekomenderat denna serie ett par gånger, det tycks som om man borde börja följa den.

    Jag fann det här med "svära mot läraren" intressant. Om vi hade börjat implementera den filosofin på vår skola, nämligen att eleverna hade tvingats att stanna hemma nästa dag, ja då förmodar jag att en hel del elever på skolan hade stannat hemma nästa dag. Frågan är om dessa indivder hade upplevt det som ett straff? Men jag gillar konceptet, respekt för läraren och för hela lärarande situationen.

    SvaraRadera
  8. Jesper,
    Det kanske har att göra med omgivande samhällets attityd till skolan? Det ska bli intressant att följa serien vidare, bl.a. med detta perspektiv i åtanke. Möjligen skiljer det sig mellan England och Sverige i detta avseende. I Sverige är det ju vanligtvis skolan och enskilda läraren som får extra arbete när elever åker iväg på semester utanför loven eller på annat sätt inte tar sitt eget ansvar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…