Fortsätt till huvudinnehåll

Månadens bok I

Jag har precis läst Imre Kertész´ Mannen utan öde för andra gången. Den konkreta anledningen till att jag gav mig på den var att jag arbetar med den i två olika klasser just nu, och då behövde jag fräscha upp minnet något. Jag tillhör dem som tyvärr glömmer såväl ramberättelse som det mesta annat efter bara några år. Som väl är går det relativt snabbt att komma på spåret igen.

När jag tänker efter kommer jag på att det för min del i själva verket blivit en hel del olika texter och tv/spelfilmsproduktioner den senaste tiden vilka på olika sätt knyter an till Förintelsetemat (vilket Kertész´ mestadels självbiografiska bok i allra högsta graden gör). Det har inte egentligen varit planerat så från min sida, utan det har bara blivit så. Dessa har jag mer eller mindre snubblat över: 
  1. Schindler´s List. Behöver ingen närmare presentation såklart. Jag såg den med en klass strax före sportlovet i samband med Förintelsedagen och 100-årsminnet av Raoul Wallenberg. Jag konstaterade till min stora glädje att bara tre ut av klassens tjugotvå elever hade sett den förut (och kom även på att filmen i själva verket är äldre än de!). I slutscenen rann tårarna även nerför mina kinder, fastän jag sett den närmare tio gånger.
  2. Franska spelfilmen I gryningens timmar (La Rafle, 2010). Recensenten i Sydsvenskan framhäver vad jag kanske också tycker var filmens främsta förtjänst, nämligen att den var fransk. Handlar om Vichyregimens skamlösa plan att verkställa en total utrensning av Paris´ judiska befolkning (vilket enligt uppgifterna i filmen lyckades till ungefär hälften).
  3. The Debt (2011). En spionfilm om tre israeliska Mossadagenter som på 60-talet fick i uppdrag att anhålla en före detta läkare från ett av nazisternas förintelseläger. Saker och ting spårar ur där de befinner sig i Östberlin, men sanningen blir politiskt och professionellt svårhanterbar. Många år år senare håller dimridåerna på att skingras och de ärrade agenterna får slutföra jobbet de påbörjade drygt tre decennier tidigare. Recensenten i Los Angeles Times tyckte filmen höll hög klass. Även jag tyckte den var sevärd.
  4. Dokumentär på TV10 om jakten på Adolf Eichmann och "dödsängeln från Auschwitz", Josef Mengele. Berättelsen är välkänd, om hur den gamle fången Simon Wiesenthal aldrig slutade drivas av ett rättspatos att de gamla naziförbrytarna borde ställas inför domstol och dömas. Spelfilmen The Debt bygger givetvis på berättelser ur verkliga livet lik denna.
  5. ”Rysskräck och plikt förlängde tyskars lidande”, artikel i Sydsvenska dagbladet, skriven av Barbro Eberan. Eberans text är en recension av Ian Kershaws bok, The End. Kershaws bok får fina omdömen av Eberan, då hon redovisar hans tes gällande styrkan och svagheten i Tredje rikets såkallade ”karismatiska härskarsystem”. Enligt Kershaw byggde Hitlerkulten på att folket projicerade sina drömmar på honom. Detta skapade naturligtvis en inre styrka och genererade en styrfart som höll på att ta hela världen med storm. Fastän detta inte höll och naziregimen alltmer förlorade sin karisma är det anmärkningsvärt att tyskarna ända in i slutet inte på egen hand förmådde frigöra sig från alla strukturella och mentala spärrar. ”Systemet fungerade ända fram till krigsslutet: löner betalades ut, konserter uppfördes, fotbollsmatcher spelades och domstolarna fortsatte att döma ”landsförrädare” till döden. Även försörjningen med livsmedel kunde upprätthållas. Först under åren efter kriget led tyskarna verklig nöd.”
              
I näste blogginlägg ska jag komma in på det som egentligen var Månadens bok, nämligen Mannen utan öde. Jag ska bland annat knyta an till en licentiatavhandling som behandlat gymnasieelevers reception av Kertécz något avvikande skildring av Förintelsen.

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…