Fortsätt till huvudinnehåll

Debattartikel - Uppdaterat

Tidningen TTela har tagit in debattartikeln, med en - tycker jag - aningen vilseledande ny rubrik: "Inget lyckligt äktenskap?"

Man kan vara kompisar ändå!
Kommunpolitikerna i Trollhättan och Vänersborg har slagit ihop sina kloka huvuden. Nu har de även tänkt sig slå ihop våra respektive gymnasieskolor. Hur det första med nödvändighet skulle leda till det andra är dock inte helt enkelt att förstå. I interna samtal har detta samgående beskrivits som ett äktenskap och 1 januari 2013 ska de tu bli ett. Kommer då detta bli ett lyckligt äktenskap?
Först måste vi så klart komma ihåg att detta handlar om ett konvenansäktenskap och inte någonting annat. Vi snackar inte kärlek här, och vi snackar inte heller pedagogik, utan vi snackar ekonomi. Såklart. I lanseringen av de storslagna visionerna har man åtminstone inför lärarna låtit påskina de stora vinsterna för eleverna med ett sådant samgående (”eleven i centrum”). Ändå har inte vare sig politikerna eller tjänstemännen (som är de verkliga arkitekterna bakom detta) övertygat så här långt.
När det gäller rektorerna agerar dessa professionellt och lojalt gentemot sina arbetsgivare. Man kan dock undra hur många av rektorerna som egentligen tror på detta? I denna tidning, 26 augusti 2011, då det första försöket till gifte stupat, uttalade sig åtminstone förste rektorn för Birger Sjöbergsgymnasiet, Lena Hansson, försiktigt avvaktande till planerna. Hon menade att det är svårt att förutsäga och överblicka alla eventuella konsekvenser som ett samgående skulle föra med sig. Hur eleverna kommer att välja är till stora delar oförutsägbart och de ekonomiska vinsterna är av flera anledningar svåra att sia om.
Sedan dess kan man på goda grunder misstänka att det gått prestige i alla förhandlingarna. De fackliga företrädarna för respektive lärarfack, Larz Blomqvist och Linda Forssén, har flera gånger uttryckt sina farhågor. Senast här om veckan (ttela, 29/2) försökte de igen att påpeka vilken stor omorganisering detta ”giftermål” kommer att innebära. En helt ny organisation ska byggas upp med ett eget kansli och en egen chef (vilken för närvarande headhuntas febrilt). Bara det måste kosta oerhört mycket pengar.
Så, kära kommunpolitiker: besinna er. Åtminstone i en del äldre filmer brukar prästen fråga församlingen om det är någon som har något att invända mot detta giftermål? Jag skulle vilja säga att när det gäller detta giftermål finns det väldigt många som har väldigt mycket att invända. Församlingen tror helt enkelt inte på detta.
Fundera en gång till – och kom ihåg att man inte behöver gifta sig med sin kompis, man kan vara kompisar ändå!

Kommentarer

  1. Mycket skickligt skrivet, Henrik. Humoristiskt, rappt och djupt angeläget. Självklart tar de in den. Att kommunpolitikerna tar reson är dock betydligt mindre troligt.

    SvaraRadera
  2. Tack för den fina recensionen, Helena!
    Vad gäller de tänkta mottagarnas reception verkar du mindre optimistisk. Du talar av egen erfarenhet, kommunpolitikern? :D

    SvaraRadera
  3. Mycket bra artikel i TTela idag! Instämmer helt med vad Helena tycker. Keep going ;)
    Ha´det bra/
    Agnetha.

    SvaraRadera
  4. Självklart tog de in den, Henrik, den var superbra. :) Och ja jag talar av bitter erfarenhet.

    SvaraRadera
  5. OK, inte så kul att höra. Jag lovar att återkomma i ärendet och berätta hur det går/gick.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…