Fortsätt till huvudinnehåll

Nu är det helg, nu är det vår!

Igår var jag ute och i vanlig fredagsordning veckohandlade efter jobbet. Det är lite mysigt kan jag tycka, att gå runt på fredag eftermiddagen och plocka åt sig varor och proviantera inför helgen och veckan som kommer. Vi har inte längre små barn hemma, och forna tiders varuhusorienteringslopp har numera ersatts av en viss form för strosande vilket åtminstone jag uppfattar som klart mer angenämt.

Rätt vad det är dyker det upp en tidigare elev till mig. Sådant där är oftast roligt. Jag blir glad att se honom och bristar ut - fel namn. E är dock en artig ung man och inom två tiondedelar av en sekund har han hunnit rätta mig, och jag har hunnit brista ut rätt namn istället: så klart, så är det ju! Klapp och kram. 

Det är inte första gången som jag glömmer bort elevers namn, men inom mig bär jag massor av minnen av den här grabben och de kommer till mig omedelbart. När han gick ut gymnasiet för några år sedan var det möjligen med mössan lite på sned. Han var en av dem som man emellanåt kan bli väldigt frustrerad över. Han gick på byggprogrammet och var uppenbart språkligt begåvad. Vid ett utvecklingssamtal i åk 1 minns jag att hans pappa uttryckte sin uppskattning över att vi läste Flugornas herre i svenskan. E själv delade nog inte riktigt den förtjusningen. Däremot hade han antagligen ett rikt socialt liv vid sidan om skolan. 

Ändå glimtade det till nu och då. Hans förmåga att uttrycka sig med tajming och finess lät sig inte förnekas. Jag minns till exempel fortfarande mitt intryck från när han gjorde den muntliga delen på NP i svenska B. Han var helt enkelt lysande! Dock är jag på stående fot inte alldeles säker på om han verkligen brydde sig om att klara hela kursen: vilket slöseri med begåvning och resurser, tänkte jag då.

Nu stod han här framför mig igen. Åren har gått och ögonen lyser. Jag ställer den klassiska frågan vad han gör nu och svaret kommer omedelbart:
- Jag ska bli journalist. Jag läser på  folkhögskola och är färdig om två månader. 
- Journalist? replikerar jag.
Jag känner mig glatt överraskad, och ändå inte:
- Självklart, du har alltid varit bra med ord. Gå för det!

Jag glider vidare med kundvagnen i högsta hugg. Sådana här stunder är obetalbara. Vad ska man säga? Nu är det helg, nu är det vår!



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…