Igår kväll var jag och lyssnade till poeten Ylva Eggehorn. För några år sedan läste jag ett par av hennes böcker, men detta var första gången jag hörde henne live. Framträdandet antog formen av ett samtal och Eggehorn berättade fritt om sin diktning och delar ur sitt liv.
Redan vid tolv års ålder förklarades hon vara ett underbarn och fick sina första dikter publicerade när hon var elva. I hennes barndomshem fanns det en kärlek till språket och berättelser i alla dess former och det fanns alltid ett rikt sortiment av böcker inom räckhåll. Som godnattsagor tyckte hennes pappa att det var bra för henne och hennes syskon att få ta del av Homeros verserade epos (varför hon än idag kan citera delar ur Odyssén innantill). När hon var åtta år gammal läste hon på egen hand Selma Lagerlöfs samlade verk.
Sedan dess har det såklart hunnit rinna mycket vatten under broarna. Ylva Eggehorn är en autentisk berättare och i sina betraktelser framträder såväl livets skönhet som dess skörhet. Hon är en ordkonstnär vars diktkonst har sin klangbotten i hennes egna liv, samtiden, och den kristna berättelsen. Hon är inkluderande i sitt tilltal och det märks att hon inte fastnat bland ryggdunkarna på Olympen. Hon har gått sin egen väg och hunnit bli folklig. När medarbetarna inom Räddningstjänsten plötsligt fick väldigt mycket att göra i samband med tsunamin i Phuket för några år sedan var det "Var inte rädd" som de läste alternativt sjöng tillsammans varje kväll. Fem hundra plastsäckar är väldigt mycket.
När man lyssnar till Ylva Eggehorn påminns man om att även för "underbarn" är det kreativa skrivandet förbundet med mycket vånda. Igår kväll berättade hon om när Roy Andersson höll på med sin "Sånger från andra våningen". Benny Andersson hade skrivit filmmusiken och nu behövdes det en passande text till. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Musiken var vacker och hjärtskärande (bland annat lär det i en av låtarna förekomma en nedåtgående basgång symboliserande det svenska samhällets förfall), och för Eggehorn blev det att sitta hemma vid köksbordet och lyssna till låten säkert ett hundratal gånger, innan hon tyckte att texten började komma till henne. Inget quick fix där inte. Men sedan blev det också fint.
Det är nog dags för mig att läsa lite mera Eggehorn (den som vill läsa lite mera om Ylva Eggehorn kan börja här).
Redan vid tolv års ålder förklarades hon vara ett underbarn och fick sina första dikter publicerade när hon var elva. I hennes barndomshem fanns det en kärlek till språket och berättelser i alla dess former och det fanns alltid ett rikt sortiment av böcker inom räckhåll. Som godnattsagor tyckte hennes pappa att det var bra för henne och hennes syskon att få ta del av Homeros verserade epos (varför hon än idag kan citera delar ur Odyssén innantill). När hon var åtta år gammal läste hon på egen hand Selma Lagerlöfs samlade verk.
Sedan dess har det såklart hunnit rinna mycket vatten under broarna. Ylva Eggehorn är en autentisk berättare och i sina betraktelser framträder såväl livets skönhet som dess skörhet. Hon är en ordkonstnär vars diktkonst har sin klangbotten i hennes egna liv, samtiden, och den kristna berättelsen. Hon är inkluderande i sitt tilltal och det märks att hon inte fastnat bland ryggdunkarna på Olympen. Hon har gått sin egen väg och hunnit bli folklig. När medarbetarna inom Räddningstjänsten plötsligt fick väldigt mycket att göra i samband med tsunamin i Phuket för några år sedan var det "Var inte rädd" som de läste alternativt sjöng tillsammans varje kväll. Fem hundra plastsäckar är väldigt mycket.
När man lyssnar till Ylva Eggehorn påminns man om att även för "underbarn" är det kreativa skrivandet förbundet med mycket vånda. Igår kväll berättade hon om när Roy Andersson höll på med sin "Sånger från andra våningen". Benny Andersson hade skrivit filmmusiken och nu behövdes det en passande text till. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Musiken var vacker och hjärtskärande (bland annat lär det i en av låtarna förekomma en nedåtgående basgång symboliserande det svenska samhällets förfall), och för Eggehorn blev det att sitta hemma vid köksbordet och lyssna till låten säkert ett hundratal gånger, innan hon tyckte att texten började komma till henne. Inget quick fix där inte. Men sedan blev det också fint.
Det är nog dags för mig att läsa lite mera Eggehorn (den som vill läsa lite mera om Ylva Eggehorn kan börja här).
Kommentarer
Skicka en kommentar