Fortsätt till huvudinnehåll

Annika Östbergs comeback

Ikväll var jag iväg och lyssnade till ett offentligt samtal med Annika Östberg. Den sexhundrahövdade publiken fängslades av hennes unika, osminkade berättelse om missbruk, bråd död och förnedring, men också försoning och upprättelse. Det var en stark personlighet som delade med sig av skuggsidorna ur sitt egna liv. Hon satt i amerikansk fängelse närmare trettio år för medhjälp till dubbelmord och anlände till Sverige igen 2009 då hon avtjänade de sista två åren av sitt straff.

Vad som kanske i synnerhet tog skruv i kväll var hennes totala vägran att iklä sig offerrollen, även när den erbjöds henne under samtalets gång. Man förnimmade att hon lätt hade kunnat bre på rejält om den uppenbara bristen på kärlek under hennes uppväxt och när det gäller hur hon sedan bemöttes och behandlades av andra, i synnerhet män, längre fram i livet. Hon hade helt säkert kunnat få många sympatipoäng hos publiken om hon gått lite mer i delalj där. Och visst, hon tog upp det och kallade en spade för en spade. Den som tidigare hört hennes berättelse - exempelvis när hon sommarpratade i P1 förra året - känner igen hur hon tidigt på goda grunder kom att hata sin mamma och hur hon sedermera blev indragen i tung kriminalitet av andra som utnyttjade henne. Ändå var det inte där hennes fokus låg. På den ena direkta frågan efter den andra från samtalsledaren Tommy Dahlman framstod det med all tydlighet att hon sedan länge valt att ta fullt ansvar för sina egna handlingar.

När hon hamnade i amerikanska fängelsevårdens handfasta grepp var det upp till henne vad hon gjorde med sitt liv (sitt inre liv vill säga; det yttre tog andra hand om). När "the botten is nådd" har man två alternativ: att antingen fortsätta på den inslagna vägen och bli ännu hårdare - eller att göra som Annika kom att göra. I syfte att helt enkelt överleva fick hon visserligen lära sig att anamma en tuffhetens och styrkans persona. Detta var ändå ett fängelse där hierarkier skapas och roller mejslas ut just utifrån ens persona. På samma gång - och det var detta som var hennes poäng - valde hon dock att under de följande tjugoåtta åren tillsammans med andra låta sig avskalas och vara brutalt ärlig mot sig själv. Hon lärde sig vad försoning innebär och idag talar hon om sin tro på Gud och om vägen till ett liv i värdighet.

Det skulle inte förvåna om vi här har material till en kommande långfilm. Vi gillar berättelser om comeback!



Min dotter Daniella med ett signerat ex av Annika Östbergs självbiografi.


Uppdaterat: Läs även ttelas reportage.




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…