Fortsätt till huvudinnehåll

Annika Östbergs comeback

Ikväll var jag iväg och lyssnade till ett offentligt samtal med Annika Östberg. Den sexhundrahövdade publiken fängslades av hennes unika, osminkade berättelse om missbruk, bråd död och förnedring, men också försoning och upprättelse. Det var en stark personlighet som delade med sig av skuggsidorna ur sitt egna liv. Hon satt i amerikansk fängelse närmare trettio år för medhjälp till dubbelmord och anlände till Sverige igen 2009 då hon avtjänade de sista två åren av sitt straff.

Vad som kanske i synnerhet tog skruv i kväll var hennes totala vägran att iklä sig offerrollen, även när den erbjöds henne under samtalets gång. Man förnimmade att hon lätt hade kunnat bre på rejält om den uppenbara bristen på kärlek under hennes uppväxt och när det gäller hur hon sedan bemöttes och behandlades av andra, i synnerhet män, längre fram i livet. Hon hade helt säkert kunnat få många sympatipoäng hos publiken om hon gått lite mer i delalj där. Och visst, hon tog upp det och kallade en spade för en spade. Den som tidigare hört hennes berättelse - exempelvis när hon sommarpratade i P1 förra året - känner igen hur hon tidigt på goda grunder kom att hata sin mamma och hur hon sedermera blev indragen i tung kriminalitet av andra som utnyttjade henne. Ändå var det inte där hennes fokus låg. På den ena direkta frågan efter den andra från samtalsledaren Tommy Dahlman framstod det med all tydlighet att hon sedan länge valt att ta fullt ansvar för sina egna handlingar.

När hon hamnade i amerikanska fängelsevårdens handfasta grepp var det upp till henne vad hon gjorde med sitt liv (sitt inre liv vill säga; det yttre tog andra hand om). När "the botten is nådd" har man två alternativ: att antingen fortsätta på den inslagna vägen och bli ännu hårdare - eller att göra som Annika kom att göra. I syfte att helt enkelt överleva fick hon visserligen lära sig att anamma en tuffhetens och styrkans persona. Detta var ändå ett fängelse där hierarkier skapas och roller mejslas ut just utifrån ens persona. På samma gång - och det var detta som var hennes poäng - valde hon dock att under de följande tjugoåtta åren tillsammans med andra låta sig avskalas och vara brutalt ärlig mot sig själv. Hon lärde sig vad försoning innebär och idag talar hon om sin tro på Gud och om vägen till ett liv i värdighet.

Det skulle inte förvåna om vi här har material till en kommande långfilm. Vi gillar berättelser om comeback!



Min dotter Daniella med ett signerat ex av Annika Östbergs självbiografi.


Uppdaterat: Läs även ttelas reportage.




Kommentarer