Fortsätt till huvudinnehåll

Annika Östbergs comeback

Ikväll var jag iväg och lyssnade till ett offentligt samtal med Annika Östberg. Den sexhundrahövdade publiken fängslades av hennes unika, osminkade berättelse om missbruk, bråd död och förnedring, men också försoning och upprättelse. Det var en stark personlighet som delade med sig av skuggsidorna ur sitt egna liv. Hon satt i amerikansk fängelse närmare trettio år för medhjälp till dubbelmord och anlände till Sverige igen 2009 då hon avtjänade de sista två åren av sitt straff.

Vad som kanske i synnerhet tog skruv i kväll var hennes totala vägran att iklä sig offerrollen, även när den erbjöds henne under samtalets gång. Man förnimmade att hon lätt hade kunnat bre på rejält om den uppenbara bristen på kärlek under hennes uppväxt och när det gäller hur hon sedan bemöttes och behandlades av andra, i synnerhet män, längre fram i livet. Hon hade helt säkert kunnat få många sympatipoäng hos publiken om hon gått lite mer i delalj där. Och visst, hon tog upp det och kallade en spade för en spade. Den som tidigare hört hennes berättelse - exempelvis när hon sommarpratade i P1 förra året - känner igen hur hon tidigt på goda grunder kom att hata sin mamma och hur hon sedermera blev indragen i tung kriminalitet av andra som utnyttjade henne. Ändå var det inte där hennes fokus låg. På den ena direkta frågan efter den andra från samtalsledaren Tommy Dahlman framstod det med all tydlighet att hon sedan länge valt att ta fullt ansvar för sina egna handlingar.

När hon hamnade i amerikanska fängelsevårdens handfasta grepp var det upp till henne vad hon gjorde med sitt liv (sitt inre liv vill säga; det yttre tog andra hand om). När "the botten is nådd" har man två alternativ: att antingen fortsätta på den inslagna vägen och bli ännu hårdare - eller att göra som Annika kom att göra. I syfte att helt enkelt överleva fick hon visserligen lära sig att anamma en tuffhetens och styrkans persona. Detta var ändå ett fängelse där hierarkier skapas och roller mejslas ut just utifrån ens persona. På samma gång - och det var detta som var hennes poäng - valde hon dock att under de följande tjugoåtta åren tillsammans med andra låta sig avskalas och vara brutalt ärlig mot sig själv. Hon lärde sig vad försoning innebär och idag talar hon om sin tro på Gud och om vägen till ett liv i värdighet.

Det skulle inte förvåna om vi här har material till en kommande långfilm. Vi gillar berättelser om comeback!



Min dotter Daniella med ett signerat ex av Annika Östbergs självbiografi.


Uppdaterat: Läs även ttelas reportage.




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …