Jag såg två filmer i helgen som jag tänkte jag skulle rekommendera. Var och en får ett eget blogginlägg.
Först ut är "Tintins äventyr: enhörningens hemlighet". Jag har alltid gillat Tintin. När jag var barn plöjde jag igenom samtliga seriealbumen jag vet inte hur många gånger. Jag tyckte även om att teckna, och Hergé var en stor inspiration för mig. När jag var i Frankrike förra sommaren var jag mycket nära att köpa hem ett av albumen, inte minst därför att det vore kul att ha det på franska (detta gäller även Asterix som jag också var hysteriskt glad i när jag växte upp). Löjligt snål (!) som jag var blev det inte av, men när det om fyra månader blir la France igen ska jag definitivt göra slag i saken.
När man tittar på Spielbergs/Jacksons Tintin slås man så klart av Indiana Jones-stuket. Det är i bästa matinéstil vilda äventyr över hela världen. Hjälten här är dock betydligt yngre, max tjugo år gammal. I bonusmaterialet till DVD-skivan kan man bland annat ta del av filmgiganternas tankar och bryderier i samband med hela projektet. Redan i början av åttiotalet var Spielberg i kontakt med Hergé (och sedermera hans änka), och sedan dess har givetvis teknikens landvinningar möjliggjort ett och annat som inte ens fanns på kartan då. Filmen är animerad vilket innebär att det bortsett från Milou är riktiga skådespelare som med hjälp av performance capture-teknik spelar samtliga roller (Jamie Bell som Tintin, Daniel Craig som Sackarin). Personligen fattar jag fortfarande inte riktigt hur detta funkar, även om det ges mycket utrymme åt att förklara själva tekniken i bonusmaterialet, men snyggt är det!
Ska jag vara ärlig är jag nog inte så värst imponerad av själva berättelsen. Det är - med recensenten Jan Söderqvists ord - "fartig action med absurd slapstick i angenämt avvägda proportioner", men hade inte filmen varit animerad hade jag knappast tagit mig igenom den. Smak och behag är olika, och själv blir jag mestadels bara trött av Indiana Jones. Det som gör att jag emellertid planerar att till och med se Tintin igen är istället allt det andra: värmen och omsorgen om det lilla i bilderna, ljudet, musiken. Det finns en detaljrikedom som jag inte inbillar mig att jag förmådde ta in till fullo första gången.
På tal om detaljrikedom: de svenska översättarna av Tintin gjorde ett bra val, när de valde att låta hunden Milou ha kvar sitt eget namn på svenska. När jag växte upp och läste Tintin på danska hette hunden Terry (anspelande på terrier), medan den på engelska fått namnet Snowy. Enligt Michael Farr, som skrivit en biografi över Hergé, var dock Milou en blinkning till monsieur Georges Prosper Remis första flickvän som hade just smeknamnet Milou. Lite småkul, värdelöst vetande är alltid välkommet. På Wikipedia finns det massor av sådant som såkallade tintinologer har fördjupat sig i. :)
Först ut är "Tintins äventyr: enhörningens hemlighet". Jag har alltid gillat Tintin. När jag var barn plöjde jag igenom samtliga seriealbumen jag vet inte hur många gånger. Jag tyckte även om att teckna, och Hergé var en stor inspiration för mig. När jag var i Frankrike förra sommaren var jag mycket nära att köpa hem ett av albumen, inte minst därför att det vore kul att ha det på franska (detta gäller även Asterix som jag också var hysteriskt glad i när jag växte upp). Löjligt snål (!) som jag var blev det inte av, men när det om fyra månader blir la France igen ska jag definitivt göra slag i saken.
När man tittar på Spielbergs/Jacksons Tintin slås man så klart av Indiana Jones-stuket. Det är i bästa matinéstil vilda äventyr över hela världen. Hjälten här är dock betydligt yngre, max tjugo år gammal. I bonusmaterialet till DVD-skivan kan man bland annat ta del av filmgiganternas tankar och bryderier i samband med hela projektet. Redan i början av åttiotalet var Spielberg i kontakt med Hergé (och sedermera hans änka), och sedan dess har givetvis teknikens landvinningar möjliggjort ett och annat som inte ens fanns på kartan då. Filmen är animerad vilket innebär att det bortsett från Milou är riktiga skådespelare som med hjälp av performance capture-teknik spelar samtliga roller (Jamie Bell som Tintin, Daniel Craig som Sackarin). Personligen fattar jag fortfarande inte riktigt hur detta funkar, även om det ges mycket utrymme åt att förklara själva tekniken i bonusmaterialet, men snyggt är det!
Ska jag vara ärlig är jag nog inte så värst imponerad av själva berättelsen. Det är - med recensenten Jan Söderqvists ord - "fartig action med absurd slapstick i angenämt avvägda proportioner", men hade inte filmen varit animerad hade jag knappast tagit mig igenom den. Smak och behag är olika, och själv blir jag mestadels bara trött av Indiana Jones. Det som gör att jag emellertid planerar att till och med se Tintin igen är istället allt det andra: värmen och omsorgen om det lilla i bilderna, ljudet, musiken. Det finns en detaljrikedom som jag inte inbillar mig att jag förmådde ta in till fullo första gången.
På tal om detaljrikedom: de svenska översättarna av Tintin gjorde ett bra val, när de valde att låta hunden Milou ha kvar sitt eget namn på svenska. När jag växte upp och läste Tintin på danska hette hunden Terry (anspelande på terrier), medan den på engelska fått namnet Snowy. Enligt Michael Farr, som skrivit en biografi över Hergé, var dock Milou en blinkning till monsieur Georges Prosper Remis första flickvän som hade just smeknamnet Milou. Lite småkul, värdelöst vetande är alltid välkommet. På Wikipedia finns det massor av sådant som såkallade tintinologer har fördjupat sig i. :)
Kommentarer
Skicka en kommentar