Fortsätt till huvudinnehåll

Filmtips 1: Tintin

Jag såg två filmer i helgen som jag tänkte jag skulle rekommendera. Var och en får ett eget blogginlägg.

Först ut är "Tintins äventyr: enhörningens hemlighet". Jag har alltid gillat Tintin. När jag var barn plöjde jag igenom samtliga seriealbumen jag vet inte hur många gånger. Jag tyckte även om att teckna, och Hergé var en stor inspiration för mig. När jag var i Frankrike förra sommaren var jag mycket nära att köpa hem ett av albumen, inte minst därför att det vore kul att ha det på franska (detta gäller även Asterix som jag också var hysteriskt glad i när jag växte upp). Löjligt snål (!) som jag var blev det inte av, men när det om fyra månader blir la France igen ska jag definitivt göra slag i saken.

När man tittar på Spielbergs/Jacksons Tintin slås man så klart av Indiana Jones-stuket. Det är i bästa matinéstil vilda äventyr över hela världen. Hjälten här är dock betydligt yngre, max tjugo år gammal. I bonusmaterialet till DVD-skivan kan man bland annat ta del av filmgiganternas tankar och bryderier i samband med hela projektet. Redan i början av åttiotalet var Spielberg i kontakt med Hergé (och sedermera hans änka), och sedan dess har givetvis teknikens landvinningar möjliggjort ett och annat  som inte ens fanns på kartan då. Filmen är animerad vilket innebär att det bortsett från Milou är riktiga skådespelare som med hjälp av performance capture-teknik spelar samtliga roller (Jamie Bell som Tintin, Daniel Craig som Sackarin). Personligen fattar jag fortfarande inte riktigt hur detta funkar, även om det ges mycket utrymme åt att förklara själva tekniken i bonusmaterialet, men snyggt är det!

Ska jag vara ärlig är jag nog inte så värst imponerad av själva berättelsen. Det är - med recensenten Jan Söderqvists ord - "fartig action med absurd slapstick i angenämt avvägda proportioner", men hade inte filmen varit animerad hade jag knappast tagit mig igenom den. Smak och behag är olika, och själv blir jag mestadels bara trött av Indiana Jones. Det som gör att jag emellertid planerar att till och med se Tintin igen är istället allt det andra: värmen och omsorgen om det lilla i bilderna, ljudet, musiken. Det finns en detaljrikedom som jag inte inbillar mig att jag förmådde ta in till fullo första gången.

På tal om detaljrikedom: de svenska översättarna av Tintin gjorde ett bra val, när de valde att låta hunden Milou ha kvar sitt eget namn på svenska. När jag växte upp och läste Tintin på danska hette hunden Terry (anspelande på terrier), medan den på engelska fått namnet Snowy. Enligt Michael Farr, som skrivit en biografi över Hergé, var dock Milou en blinkning till monsieur Georges Prosper Remis första flickvän som hade just smeknamnet Milou. Lite småkul, värdelöst vetande är alltid välkommet. På Wikipedia finns det massor av sådant som såkallade tintinologer har fördjupat sig i. :)




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…