Fortsätt till huvudinnehåll

Lärarna säger nej!

"Enkäten talar sitt tydliga språk. 200 lärare tillfrågades, 175 svarade. Av dessa sade inte mindre än 163 blankt nej till det blivande gymnasieförbundet, åtta hade ingen åsikt och fyra sade ja."

Ovanstående är ett citat ur dagens ttela där Larz Blomqvist och Linda Forssén, företrädare för respektive lärarfack, uttalar sin milda förvåning över Trollhättans gymnasielärares kompakta nej till planerna på ett gymnasieförbund mellan Trollhättans och Vänersborgs gymnasieskolor. De hade förväntat sig en noterbar tveksamhet från lärarnas sida, men att de skulle ge tummen ner så pass enhälligt kom ändå som en överraskning. På ledarplats i samma tidning skriver Ulla Andersson:

"Frågan har också förberetts av tjänstemän som inte förstått vikten av att låta berörda lärare vara med från starten av förändringsarbetet. Tjänstemän som inte insett att lärarna representerar sakkunskapen och erfarenheten och kunnat tillföra "slutprodukten" en hel del."

Ulla Andersson slår huvudet på spiken här. Det kan rätteligen upplevas som ett uttryck för en viss arrogans när politiker och tjänstemän är beredda att göra stora omorganisationer utan att ens rådfråga dem som är närmast berörda och som på flera sätt har den mest unika insynen i verksamheten, det vill säga lärarna samt övriga anställda inom skolan. När lärarna för några veckor sedan (det vill säga strax innan enkäterna delades ut) ändå till slut fick möjlighet att ställa sina frågor till arkitekterna bakom planerna på gymnasieförbundet blev det uppenbart just hur lite genomtänkt hela projektet är. Frågorna som ställdes var på alla sätt seriösa, insiktsfulla och initierade. Det var nu som de ansvariga kunde få visa på perspektiven och klokheten i de långt gångna planerna. För inte drar man väl i gång ett så pass stort projekt utan att ha vänt på varje sten och övervägt alla tänkbara scenarior?

Tyvärr visade sig inte hjärnorna bakom det tänkta gymnasieförbundet kunna matcha lärarnas frågor. Istället hade man tydligen tänkt sig att det skulle räcka med ett uppradande av siffror om vikande elevunderlag samt lite allmänna försäkringar om på vilket sätt en storskalig organisation på något vis ska utgöra en charmfaktor för de elever som ändå finns i vårt närområde. Det blev därmed en tydlig obalans i dialogen och man gjorde en i grunden total missbedömning av hela situationen. Ändå har bland annat Trollhättans kommunalråd, Paul Åkerlund, valt att tolka lärarnas skepsis som att det i grunden råder brist på information. På den punkten får han dock mothugg av Blomqvist och Forssén:

"De tror att lärarnas skepsis beror på dålig information. Det är fel, lärarna är väl informerade men tycker att det är en dålig idé."

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…