Fortsätt till huvudinnehåll

I dessa betygstider ...

Jag fortsätter med att hänvisa till texter som andra skrivit (otroligt tidsbesparande!). I söndagens DN finns en mycket läsvärd artikel skriven av Ana Udovic: När egot tar examen. Hennes text är ett försök till granskning av tidsandan och de värderingar som i någon mån verkar ha fått forma oss alla, i synnerhet det uppväxande släktet. Frågan hon ställer är om Narkissos, en vacker ung man ur den grekiska mytologin som till slut drunknade - rent bokstavligt - i sin egen självupptagenhet, blivit en sinnebild för den moderna människan? Har den moderna människan - med betoning på ungdomen - i själva verket blivit patologiskt narcissistisk? Och med koppling till skolans värld: Är det därför som de närmaste veckorna blir så extra hektiska och dramatiska då betyg ska sättas?

I en tid då det egna jaget typiskt marknadsanpassas och förpackas som en märkesvara äger frågan självklart relevans. I skolan pratas det väldigt mycket om entreprenörskap och i det allmänna "tugget" lyfts den entreprenöriella människotypen gärna fram som ett föredöme.  Det finns vinster med detta sätt att tänka - och det finns nackdelar:

Enligt Jean M Twenge, som skrivit ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic”, försöker många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal, tala om för barnen hur unika och speciella och begåvade de är – utan att de egentligen presterat någonting.
Man undviker att kritisera dem och skyddar dem från att uppleva svåra saker. Curlar dem, alltså. Och visst får det barnen att känna sig speciella – men en del känner sig lite väl speciella. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta, utan att egentligen vara det. Och de tar mycket plats.
– Det är otroligt mycket störande människor som sitter och skriker och pratar om annat, eller i sina telefoner i skolan. Lärarna får ägna mer tid åt att säga åt dem än att undervisa. De har utvecklats till att bli föräldrar, och det är märkligt. Särskilt på gymnasiet, där man ändå är frivilligt, säger Alice Höglund [17 år, samhällsprogrammet på Jensen gymnasium Södra].
Hon får medhåll från Sandra Gaye, 18 år, från Mediegymnasiet.
– Det är inte roligt med typerna som alltid måste synas och höras. De förstör lektioner, kommer för sent och respekterar inte att vi andra sitter och lyssnar på läraren. Sedan har de svårt för självkritik, klagar och lägger skulden på lärare som vi andra i klassen är jättenöjda med, säger Sandra Gaye.
Jean M Twenge menar att risken med att intala sig ”jag är bra, jag är speciell” utan att ha grund för det är att man får en uppblåst självbild, som förr eller senare kommer att stöta på patrull. Utmärkande för en narcissistisk personlighet är att hon eller han inte kan ta kritik eller bli motsagd. Något som gäller de flesta av oss då och då, med skillnaden att den som har narcissistiska drag aldrig kan ta kritik. Narcissisten försöker alltid styra bort kritiken eller missnöjet från sig själv till någon annan. Får han eller hon dåliga betyg, kan det inte vara hans eller hennes fel. Det måste vara någon annans. Alltså lärarens. Och i många fall står föräldrarna på barnens sida.

Udovic är inte partisk i sin text utan snarare prövande och resonerande och hon låter olika röster komma till tals. Många menar till exempel att det i själva verket är bättre nu än förr då det fanns ett nedärvt bugande inför överheten och dess representanter (till exempel lärare). Dagens samhälle är i mångt och mycket mera transparent och människor i maktställning får idag tåla granskning och motsägelser på ett helt nytt sätt. Lärare får ha på fötter då de sätter betyg, och dagens ungdomar har i många fall ett självförtroende som ligger långt över tidigare generationers då de var ungdomar.

Ändå kvarstår frågan om vad vi ser i grunden är en sund utveckling och om ett gott självförtroende är det samma som en god självuppfattning och en stark självkänsla? Lena Teurnell, psykolog, psykoanalytiker och psykoterapeut, menar inte det:

– Jag tror att vi skapar det samhälle vi behöver, och i dag upplever föräldrar att deras barn måste ha vassa armbågar för att nå framgång, säger Lena Teurnell. Problemet är bara att människor som på ytan verkar lyckade och framgångsrika, som syns mycket i medierna eller tävlar sig fram till chefspositioner, mycket väl kan vara patologiska narcissister. Och därmed allt annat än ”lyckade” på ett inre plan.
– Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Zoran Alagic (presschef, LR) bloggar också om detta. Han frågar sig om "...skolan  [kan] utgöra ett värn mot den självcentrerade samhällstrenden? Hur ska skolan i så fall kunna vara en fristad i narcissismens tidsålder? Och är det lärarna som ska vara det motstånd och den inspiration som gör att en ung människa växer, när föräldrar och vuxenvärld försöker curla fram de unga generationen? Är det lärarna som ska kompensera för ett samhälle på villovägar?"

Kommentarer

  1. Henrik, det värsta är att skolan ofta är nästan lika curlande som alla andra. När man bryter mot det kan man få attacker från elev, förälder och kollegor. Och det tack man förtjänar tio år senare när eleven inser att man gjorde rätt får man sällan.

    SvaraRadera
  2. Helena, det värsta är att du har rätt. Kommer pendeln att svänga, tror du?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…