Fortsätt till huvudinnehåll

Skolarbeten till salu



Alltid lär man sig någonting nytt.  På P1 lyssnade jag idag till Kalibers program ”Skolarbeten till salu”. För mig som lärare var detta mycket upplysande. Jag lärde mig nämligen att det numera via nätet ganska enkelt går att beställa färdiga uppsatser skrivna av spökskrivare. Detta är ett fenomen som är alltmer utbrett på högskolan men även på gymnasiet. Uppsatserna är unika och går därför inte att spåra med hjälp av till exempel Urkund.

Under fingerat namn gör Kalibers reporter Andreas Wiklund en sökning på nätet och inom femton minuter har han hittat ett flertal sajter och internetforum där man kan beställa uppsatser, ungefär som vilken annan vara som helst. En kontakt knuts, ett avtal sluts och inom några dagar kommer den färdiga uppsatsen om kalla kriget. Pris: 1000: -.

Andreas Wiklund får även kontakt med ”Sven” som är en så kallad spökskrivare.”Sven” berättar att han hittills hunnit göra ett femtiotal uppgifter åt andra; ifall han ville skulle han kunna leva på sitt spökskrivande. Vare sig han eller hans flickvän (som också håller på med detta) ser något moraliskt tvivelaktigt i sin verksamhet utan jämför det med att en del har föräldrar som gör en del eller hela jobbet åt sina telningar hemma ("Sven" är för övrigt inte så dyr som vissa andra utan tar ungefär en hundralapp per uppgift). "Sven" - likaväl som hans flickvän - började med detta redan när han själv gick i skolan.

Under samtalets gång dyker Ivano upp. Han är en trogen kund hos ”Sven” och uppskattar att ”Sven” gjort 80 % av hans skolarbeten. Själv kallar han sig för ”svinlat” men menar att han nog kommer att klara sig i livet ändå. 

Kaliber tar även kontakt med Skolverket. På Skolverket har man inte tidigare hört talas om fenomenet spökskrivare inom skolans verksamhet. Självklart menar man att det är av vikt hur skolor och enskilda lärare formulerar uppgifter samt strukturerar redovisningsform och uppföljning. Risken finns ju annars att eleverna i fråga inte får med sig de kunskaper som de kommer att behöva längre fram i livet.

Intressant nog får Kalibers reporter till slut telefonkontakt med honom som åtog sig uppdraget att leverera uppsatsen om kalla kriget. På en direkt fråga om vad han själv tycker om sin verksamhet, svarar han att han vill se det som att han hjälper andra människor. Han berättar att de i just deras firma är ett tiotal spökskrivare som jobbar med detta . Han kan i övrigt berätta att han som skrev uppsatsen om kalla kriget är gymnasielärare och har detta som ett extraknäck.


"I´m the Great Pretender"


Uppdaterat: även Anne-Marie Körling bloggar om detta.


Kommentarer

  1. Kan du förmedla kontakt med Sven. Jag har fått en läxa, men har inte riktigt tid att göra den. Inte lust heller. Eller ork! Eller förmåga! TRÅÅÅKIGT!

    Skämt åsido!
    Detta är den yttersta konsekvensen av den utveckling (!?) som började under nittiotalet när det fria skolvalet infördes och etablering av fristående skolor tilläts, ja hälsades som en frisk fläkt från en fri marknad.
    I Sverige - till skillnad från samtliga övriga kända länder - har man dragit konsekvensen av ett bottenlöst bildnings- och kunskapsförakt. Helt sonika har man gjort utbildning till en vara på en fri marknad. Skolväsendet som en stormarknad. Ungdomarna, som givetvis lever och verkar i Adam Smiths anda, agerar som ytterst medvetna konsumenter - typ homo economicus - och väljer.
    Väljer en utbildning från hyllan i varuhuset, med samma självklarhet som de väljer:
    tandkräm,
    schampoo,
    äpplen,
    päron,
    och inte minst lakritsremmar.

    Tro inte att jag är emot att vi har fristående skolor.
    Tro inte att jag misskänner unga människors omdömesförmåga.
    Tro inte att jag är kritisk mot en fri marknad där detta är lämpligt, möjligt och välkommet.
    Tro inte att jag längtar tillbaka till en svunnen tids stelbenta skolväsende.
    Nä, jag blickar framåt. Hoppas och tror att det fria skolvalet består, men att:
    - endast stiftelseformen tillåts för fristående skolor.
    - att vinstutdelning således omöjliggörs
    - att all form av otillbörlig marknadsföring av utbildning hindras.

    För det är ju människor vi talar om. Inte tandkräm eller smågodis i lösvikt. Eller?

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren, Jan! Du vidgar resonemanget då du väljer att se på saken ur ett större perspektiv (kritik av näst intill ohejdad marknadsekonomi).
    I ett samtal med en kollega skojade vi lite om det. Vi konstaterade bl.a. att ifall de pågående förhandlingarna går riktigt dåligt är det nog dags även för oss lärare att bli entreprenöriella på riktigt. Vi agerar spökskrivare åt varandras elever och tjänar en extra hacka ...
    Nej, men ärligt: dina tre konstruktiva förslag på slutet torde väl vinna gehör hos allmänna opinionen och beslutsfattare på sikt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tack själv, Henrik.
      Ja, jag väljer att sätta in det som i offentligheten benämns som "skolans kris" i ett samhälleligt perspektiv, för det är den tidsanda som säger "Jag konsumerar, alltså är jag" som är roten till det onda.
      Visst kommer en rörelse mot något bättre, för skolväsendets del kanske tidigare än någon i dag kan ana, kanske till och med innan en mer ideell anda bryter fram i samhällsgemenskapen - ack, ett så otidsenligt ord, eller hur - men det kommer trots det att ta lång tid att reparera skadorna. Tyvärr har många, många människor under tiden blivit grundlurade. Människor som får leva med detta under resten av sitt liv.

      Radera
  3. Jan, du stavar på visionen till ett annorlunda samhälle? Jag läste en bok av Göran Rosenberg för några år sedan: "Plikten, profiten och konsten att vara människa". Han var helt klart inne på liknande tankegångar. I individualismens tidevarv har vi en del tankearbete framför oss när det gäller att acceptera vårt ömsesidiga beroende av varandra.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…