Fortsätt till huvudinnehåll

Har jag blivit dokufil?

För det första, finns ordet "dokufil"? Nej, det gör det nog inte. Fast det bestämmer vi ju själva, vi som är språkets brukare. Det enda som krävs för att ett nytt ord ska få fäste i allas vårt gemensamma språk är att tillräckligt många börjar tycka att det täcker ett verkligt behov och därför börjar använda det. Varje år tar Språkrådet ställning till alla nya ord som vunnit gehör under året (har tidigare skrivit om det här. Årets slutgiltiga lista finns här). 

Googlar man "dokufil" får man i skrivande stund noll träffar. ”Docuphile”,däremot, genererar 2690 träffar, men inte heller det är ju särskilt många. Syftande till "någon som är mycket förtjust i dokumentär" kan jag ändå uppleva att det skulle behövas (grekiska suffixet "-philia" betyder "kärlek till"). Det kanske kan få finnas med på Språkrådets lista nästa år?


Hur som helst. Jag har den senaste tiden roat mig med att titta på ett flertal dokumentärer som gått på SVT och TV4. Strax före jul gällde det ”Raoul Wallenbergs krig” och sedan  – under julledigheten – var det dags för ”Olov Palme” i tre delar (finns fortfarande på SVTPlay: 7 dagar till).

Den senaste veckan har jag emellertid tittat på serien ”Hitlers tid” (finns fortfarande på SVTPlay: 13 dagar till), och det var den jag tänkte skriva lite extra om.

I likhet med många andra har även jag läst väldigt mycket och sett väldigt många filmer som på olika sätt handlar om Hitler och Nazisttyskland. Så klart. Hitler är en ikon, en myt, en gåta. Det skrivs fortfarande nya böcker om denna österrikare och hans strävan efter att lik hjälten Siegfried i Wagners opera befria sitt folk.  Berättelsen om andra världskriget utgör tveklöst en central del av vårt kollektiva medvetande och det går att hela tiden hitta nya skikt i denna berättelse.

På samma gång kan man emellanåt befara att det snarare är berättelsen om berättelsen om andra världskriget som vi känner till? Som lärare på gymnasiet upplever jag att många elever inte har något vidare koll ens på the basics av denna del av vår moderna historia. Hitler och Auschwitz känner alla till, men hur är det med Goebbels och Göring, företeelser lik SA och SS, Lebensraum och Kristallnatten? Därtill kommer själva det historiska och sociokulturella ramverket: kampen mellan ideologierna, sviterna efter första världskriget och den stora depressionen.Det blir självklart svårt att delta i en diskussion och föra ett resonemang om något man inte äger åtminstone rudimentära kunskaper om. Vad som kvarstår då är schablonerna och nidbilderna. Hitler var ond. Punkt.

Men det finns botemedel, för både gammal och ung. Dokumentären ”Hitlers tid”, vill jag mena, är ett sådant, i synnerhet ifall den får tjäna som underlag för vidare samtal och diskussioner. Till största delen utgörs den av rörliga bilder från tjugo-, trettio- och fyrtiotalets Tyskland och bildar på det viset ett pussel. Med hjälp av ögonblicksbilder, skildringar och analyser erbjuder den en utmärkt ingång för den som vill:
  • få en unik inblick i ”hur det var” då Hitler var ung: om hans brustna drömmar både för hans egen del och för Tysklands del
  • förstå vad som fick honom till att växa in i rollen som politiker: först den ”inre rösten” som ”talade till honom” då han låg svårt krigsskadad på sjukhuset under första världskriget, sedan som uppviglare på ölstugorna
  • förstå varifrån Hitler hämtade inspiration
  • förstå hur uppburen och beundrad Hitler faktiskt var, inte minst av många, mycket intelligenta människor
  • lära sig hur det kunde komma sig att Hitlers ”Mein Kampf” såldes i 80 miljoner exemplar
  • förstå hur nazisterna strategiskt, enligt devisen ”söndra och härska”, med ömsom våld,  ömsom charm, lyckades ta över makten i en högkulturell – men desillusionerad – nation, där sviterna efter Versaillesfreden och en galopperande arbetslöshet och inflation sög märgen ur benen på tyskarna
  • förstå vilka valmöjligheter judarna ställdes inför och hur det var möjligt för nazisterna att öppet driva sin antisemitiska agenda
  • lära sig hur nazisterna reglerade och administrerade prostitutionen i Frankrike
  • förstå hur kreativa personer inom filmens värld kunde sälja ut sig själva åt Hitlers totalitära anspråk
  • se hur Goebbels – propagandans fältherre – avsatte en och en halv miljard kronor i dagens penningvärde åt produktionen av en tysk långfilm som skulle gestalta Titanics undergång (och som av moraliska skäl inte kom att visas för den tyska publiken)
  • förstå hur angiverisystemet var allmänt utbredd inom alla kretsar i Tyskland
  • lära sig mycket annat också

Serien är kort sagt utmärkt. 

Sedan tycker jag som sagt att det nog är dags att börja använda ordet dokufil. Åtminstone känner jag att jag själv har något av det draget i mig, och då måste ju ordet finnas? Om en halvtimme ska jag se en dansk dokumentär på SVT2 om sjukhusclovnen Angus som jobbar för att barnen på en barncancerklinik i Danmark ska känna glädje och inte tappa hoppet – med leken som läkande kraft (går även att se 26/1 och 27/1). 

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…