Fortsätt till huvudinnehåll

Har jag blivit dokufil?

För det första, finns ordet "dokufil"? Nej, det gör det nog inte. Fast det bestämmer vi ju själva, vi som är språkets brukare. Det enda som krävs för att ett nytt ord ska få fäste i allas vårt gemensamma språk är att tillräckligt många börjar tycka att det täcker ett verkligt behov och därför börjar använda det. Varje år tar Språkrådet ställning till alla nya ord som vunnit gehör under året (har tidigare skrivit om det här. Årets slutgiltiga lista finns här). 

Googlar man "dokufil" får man i skrivande stund noll träffar. ”Docuphile”,däremot, genererar 2690 träffar, men inte heller det är ju särskilt många. Syftande till "någon som är mycket förtjust i dokumentär" kan jag ändå uppleva att det skulle behövas (grekiska suffixet "-philia" betyder "kärlek till"). Det kanske kan få finnas med på Språkrådets lista nästa år?


Hur som helst. Jag har den senaste tiden roat mig med att titta på ett flertal dokumentärer som gått på SVT och TV4. Strax före jul gällde det ”Raoul Wallenbergs krig” och sedan  – under julledigheten – var det dags för ”Olov Palme” i tre delar (finns fortfarande på SVTPlay: 7 dagar till).

Den senaste veckan har jag emellertid tittat på serien ”Hitlers tid” (finns fortfarande på SVTPlay: 13 dagar till), och det var den jag tänkte skriva lite extra om.

I likhet med många andra har även jag läst väldigt mycket och sett väldigt många filmer som på olika sätt handlar om Hitler och Nazisttyskland. Så klart. Hitler är en ikon, en myt, en gåta. Det skrivs fortfarande nya böcker om denna österrikare och hans strävan efter att lik hjälten Siegfried i Wagners opera befria sitt folk.  Berättelsen om andra världskriget utgör tveklöst en central del av vårt kollektiva medvetande och det går att hela tiden hitta nya skikt i denna berättelse.

På samma gång kan man emellanåt befara att det snarare är berättelsen om berättelsen om andra världskriget som vi känner till? Som lärare på gymnasiet upplever jag att många elever inte har något vidare koll ens på the basics av denna del av vår moderna historia. Hitler och Auschwitz känner alla till, men hur är det med Goebbels och Göring, företeelser lik SA och SS, Lebensraum och Kristallnatten? Därtill kommer själva det historiska och sociokulturella ramverket: kampen mellan ideologierna, sviterna efter första världskriget och den stora depressionen.Det blir självklart svårt att delta i en diskussion och föra ett resonemang om något man inte äger åtminstone rudimentära kunskaper om. Vad som kvarstår då är schablonerna och nidbilderna. Hitler var ond. Punkt.

Men det finns botemedel, för både gammal och ung. Dokumentären ”Hitlers tid”, vill jag mena, är ett sådant, i synnerhet ifall den får tjäna som underlag för vidare samtal och diskussioner. Till största delen utgörs den av rörliga bilder från tjugo-, trettio- och fyrtiotalets Tyskland och bildar på det viset ett pussel. Med hjälp av ögonblicksbilder, skildringar och analyser erbjuder den en utmärkt ingång för den som vill:
  • få en unik inblick i ”hur det var” då Hitler var ung: om hans brustna drömmar både för hans egen del och för Tysklands del
  • förstå vad som fick honom till att växa in i rollen som politiker: först den ”inre rösten” som ”talade till honom” då han låg svårt krigsskadad på sjukhuset under första världskriget, sedan som uppviglare på ölstugorna
  • förstå varifrån Hitler hämtade inspiration
  • förstå hur uppburen och beundrad Hitler faktiskt var, inte minst av många, mycket intelligenta människor
  • lära sig hur det kunde komma sig att Hitlers ”Mein Kampf” såldes i 80 miljoner exemplar
  • förstå hur nazisterna strategiskt, enligt devisen ”söndra och härska”, med ömsom våld,  ömsom charm, lyckades ta över makten i en högkulturell – men desillusionerad – nation, där sviterna efter Versaillesfreden och en galopperande arbetslöshet och inflation sög märgen ur benen på tyskarna
  • förstå vilka valmöjligheter judarna ställdes inför och hur det var möjligt för nazisterna att öppet driva sin antisemitiska agenda
  • lära sig hur nazisterna reglerade och administrerade prostitutionen i Frankrike
  • förstå hur kreativa personer inom filmens värld kunde sälja ut sig själva åt Hitlers totalitära anspråk
  • se hur Goebbels – propagandans fältherre – avsatte en och en halv miljard kronor i dagens penningvärde åt produktionen av en tysk långfilm som skulle gestalta Titanics undergång (och som av moraliska skäl inte kom att visas för den tyska publiken)
  • förstå hur angiverisystemet var allmänt utbredd inom alla kretsar i Tyskland
  • lära sig mycket annat också

Serien är kort sagt utmärkt. 

Sedan tycker jag som sagt att det nog är dags att börja använda ordet dokufil. Åtminstone känner jag att jag själv har något av det draget i mig, och då måste ju ordet finnas? Om en halvtimme ska jag se en dansk dokumentär på SVT2 om sjukhusclovnen Angus som jobbar för att barnen på en barncancerklinik i Danmark ska känna glädje och inte tappa hoppet – med leken som läkande kraft (går även att se 26/1 och 27/1). 

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Perspektivering i litteraturundervisningen

Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både f…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…