Fortsätt till huvudinnehåll

Härskartekniker - the story of our lives


Mitt förra blogginlägg handlade till största delen om SVT:s dokumentärserie "Hitlers tid". Serien är som sagt utmärkt och som fenomen betraktat upphör Hitler liksom aldrig att fascinera. Hur kunde en person lyckas med konststycket att ta över en hel nation, undrar man? Frågan är klassisk. 

På renässansen försökte statsvetaren och politikern Machiavelli att formulera en del tankar och insikter vad gäller frågan om hur man ska vinna och utöva makt på ett framgångsrikt sätt. Hans bok "Fursten" kom med tiden att betraktas som något av en handbok för varje despot i vardande. Machiavelli själv blev med tiden ett adjektiv och ett adverb.

På en mera allmän nivå är temat maktspel givetvis inget som någon enda av oss någonsin kommer undan. Det kan liksom inte vara på något annat sätt. I små och större sammanhang får vi lära oss att interagera med andra människor genom samtal och förhandlingar. Vi utbyter tankar, överväger möjliga alternativ och tillsammans tar vi beslut.  Är vi ledare i någon form agerar vi utifrån ett ansvarstagande och gör allt vi kan för att gruppen – stor eller liten – ska få styrfart och uppnå momentum. Alla drar sitt strå till stacken. Det finns utrymme för både vara och göra

På samma gång ska vi inte heller inbilla oss något. För inte heller de fulare varianterna är vi främmande inför: vi tar över, och vi insinuerar. Vi intrigerar och vi manipulerar . Vi höjer rösten eller blir menande tysta. Vi blänger eller undviker försåtligt. Vi förvränger, parodierar eller drar spydigt på smilbanden.  Charmen, leendet, skrattet, fyndigheten, intelligensen, det världsvana sättet – men även den klena hälsan och det destruktiva beroendet - ja, allt kan användas och används som vapen i trängda lägen. Som kronan på verket dömer vi gärna andra efter deras handlingar, men oss själva efter våra intentioner. Och våra avsikter, inbillar vi oss, var alltid – i grunden – goda.

Sådana där reflektioner kan man göra sig under tiden som man läser ”11 nyanser av tystnad”, skriven av Heléne Thomson och Ylva Elvin-Nowak. Boken handlar om just härskartekniker och är en bok som man nog inte får ha för bråttom med att ta sig igenom. Det erbjuds rikligt med tillfällen att se sig själv i spegeln och försöka orientera sig i alla sociala spel man deltar i. I bästa fall kan man lära sig ett och annat. Och detta vore väl ändå – med Hamlets ord - en nåd att stilla bedja om? 

Läs gärna SvD:s recension av ”11 nyanser av tystnad”Även Utbildningsradion har gjort ett program på temat härskartekniker.

(Apropå Hamlet: Kaj Schueler delger en berättelse "... om en äldre engelsk dam som för första gången i sitt liv gick på teatern för att se Shakespeares ”Hamlet”. Grymt besviken lämnade hon föreställningen, vände sig till sin väninna och utbrast: ”Det där var väl inte så märkvärdigt som alla säger. Det var ju bara en massa gamla ordspråk staplade på var­andra”).

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…