Fortsätt till huvudinnehåll

Django Unchained – bestialisk och befriande

I förrgår var jag på bio tillsammans med en god vän. Min dotter hade dagen innan sett Django Unchained och trodde att filmen skulle passa mig. Det skulle visa sig att hon fick rätt. Fast det är allt underligt, därför att när man i efterhand ska beskriva filmen för andra kommer man inte undan de brutala – eller snarare – absurda blodbaden, ljuden av lemmar som knäcks och uppmaningarna till bestialiska våldsdåd (”gör honom blind!”). Det finns förfärliga passningar till och gestaltningar av fördomarna och rasismen som rådde i amerikanska Södern i mitten av artonhundratalet. Det finns utdragna scener då människor blir lemlästade, sönderbitna av hundar och ihjälskjutna. Så hur går detta ihop? Ja, det är som sagt underligt, därför att på något vis känns ändå filmen till stora delar som en enda lång fest. Anledningen till detta bör spåras i det som andra före mig lyft fram som något av regissören Tarantinos särkännetecken: det myckna lekandet med språket och – inte minst! – humorn.

När det gäller det senare är min favoritscen den då ett större gäng förödmjukade bönder och annat löst folk ska ge sig på en räd mot våra två hjältar. Sadlade till häst och utrustade enligt värsta KKK-stilen inser de trettiotalet männen snart till sin stora frustation att titthålen i de vita huvorna inte riktigt matchar ögonens placering. En ur gänget hade anlitat sin fru till att sy huvorna, men istället för att få credd bland kompisarna för denna sin insats blir det nu att han i stället får lägga rygg till gängets klagande och upprördhet. Allting blir helt enkelt oerhört komiskt och fastän räden blir av, blir inte utfallet riktigt som den hämndlystna mobben tänkt sig. Sikten håller liksom inte måttet (och därtill kommer att våra hjältar tänkt efter före, vilket visar sig vara en bra idé).

Django Unchained är en sådan film som jag skulle kunna se en gång till. Lätt.




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …