Fortsätt till huvudinnehåll

Django Unchained – bestialisk och befriande

I förrgår var jag på bio tillsammans med en god vän. Min dotter hade dagen innan sett Django Unchained och trodde att filmen skulle passa mig. Det skulle visa sig att hon fick rätt. Fast det är allt underligt, därför att när man i efterhand ska beskriva filmen för andra kommer man inte undan de brutala – eller snarare – absurda blodbaden, ljuden av lemmar som knäcks och uppmaningarna till bestialiska våldsdåd (”gör honom blind!”). Det finns förfärliga passningar till och gestaltningar av fördomarna och rasismen som rådde i amerikanska Södern i mitten av artonhundratalet. Det finns utdragna scener då människor blir lemlästade, sönderbitna av hundar och ihjälskjutna. Så hur går detta ihop? Ja, det är som sagt underligt, därför att på något vis känns ändå filmen till stora delar som en enda lång fest. Anledningen till detta bör spåras i det som andra före mig lyft fram som något av regissören Tarantinos särkännetecken: det myckna lekandet med språket och – inte minst! – humorn.

När det gäller det senare är min favoritscen den då ett större gäng förödmjukade bönder och annat löst folk ska ge sig på en räd mot våra två hjältar. Sadlade till häst och utrustade enligt värsta KKK-stilen inser de trettiotalet männen snart till sin stora frustation att titthålen i de vita huvorna inte riktigt matchar ögonens placering. En ur gänget hade anlitat sin fru till att sy huvorna, men istället för att få credd bland kompisarna för denna sin insats blir det nu att han i stället får lägga rygg till gängets klagande och upprördhet. Allting blir helt enkelt oerhört komiskt och fastän räden blir av, blir inte utfallet riktigt som den hämndlystna mobben tänkt sig. Sikten håller liksom inte måttet (och därtill kommer att våra hjältar tänkt efter före, vilket visar sig vara en bra idé).

Django Unchained är en sådan film som jag skulle kunna se en gång till. Lätt.




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…