Django Unchained – bestialisk och befriande

I förrgår var jag på bio tillsammans med en god vän. Min dotter hade dagen innan sett Django Unchained och trodde att filmen skulle passa mig. Det skulle visa sig att hon fick rätt. Fast det är allt underligt, därför att när man i efterhand ska beskriva filmen för andra kommer man inte undan de brutala – eller snarare – absurda blodbaden, ljuden av lemmar som knäcks och uppmaningarna till bestialiska våldsdåd (”gör honom blind!”). Det finns förfärliga passningar till och gestaltningar av fördomarna och rasismen som rådde i amerikanska Södern i mitten av artonhundratalet. Det finns utdragna scener då människor blir lemlästade, sönderbitna av hundar och ihjälskjutna. Så hur går detta ihop? Ja, det är som sagt underligt, därför att på något vis känns ändå filmen till stora delar som en enda lång fest. Anledningen till detta bör spåras i det som andra före mig lyft fram som något av regissören Tarantinos särkännetecken: det myckna lekandet med språket och – inte minst! – humorn.

När det gäller det senare är min favoritscen den då ett större gäng förödmjukade bönder och annat löst folk ska ge sig på en räd mot våra två hjältar. Sadlade till häst och utrustade enligt värsta KKK-stilen inser de trettiotalet männen snart till sin stora frustation att titthålen i de vita huvorna inte riktigt matchar ögonens placering. En ur gänget hade anlitat sin fru till att sy huvorna, men istället för att få credd bland kompisarna för denna sin insats blir det nu att han i stället får lägga rygg till gängets klagande och upprördhet. Allting blir helt enkelt oerhört komiskt och fastän räden blir av, blir inte utfallet riktigt som den hämndlystna mobben tänkt sig. Sikten håller liksom inte måttet (och därtill kommer att våra hjältar tänkt efter före, vilket visar sig vara en bra idé).

Django Unchained är en sådan film som jag skulle kunna se en gång till. Lätt.

SvD:s recension av Django Unchained.

The Guardians recension.