Fortsätt till huvudinnehåll

Det ska brinna!


Jag var scout under ganska många år. I Danmark. Scoutförbundet var ett sådant som rörelsens grundare, Baden Powell, själv skulle nickat igenkännande åt (Powell: brittisk yrkesmilitär, såg framför sig näst intill militäriska pojkförband, där poängen var att lära sig att bli en alltid redo-överlevare, i samklang med naturen, med Gud och med varandra).

Vi fick lära oss att gå efter karta och kompass, att göra eld utan tändstickor, att resa ett tält mitt i regniga natten och att bygga en bivack uppe mellan träden mitt i snöiga vintern. Behövde vi beräkna höjden på ett träd enbart med hjälp av en kompis, kunde vi det, och en av mina kamrater lärde sig att göra drygt hundra olika knopar (vilket jag inte riktigt kunde). Kombinerat med en alltmer självklar förmåga att hantera knivar, yxor och sågar kunde vi bygga ganska så imponerande torn, broar, långbord och you name it. Vi gjorde mat över öppen eld (och otroligt nog var det aldrig någon som fick några sviter efter att ha ätit halvgrillad kyckling).

Mycket handlade om tävlingar och att hela tiden förkovra sig. Märken, ärmband och stjärnor av olika slag och storlekar tilldelades och syddes fast på uniformen. Den senare talade sitt tydliga språk om status och erfarenhet (eller brist på samma!). Man fick tidigt lära sig att göra som man blev tillsagd och givetvis fanns det hierarkier, formella som informella.

På kvällen var det alltid lägereld. Detta var dagens höjdpunkt för många av oss. Lukten av rök var som ett lugnande medel. Stämningen kunde vara uppspelt eller lågmäld, men aldrig tryckande eller tråkig. Vi var tillsammans, sjöng de välkända sångerna och drack blaskig i bästa fall varm choklad. Kanske lite torra kex till.

Jag kommer att tänka på detta än idag varje gång jag gör upp en eld. Aldrig slutar jag fascineras av elden med dess växlingar mellan lågor och glöd. Lågorna: ständigt i rörelse, oförutsägbara, alstrande värme och ljus. Glöden: lågmäld och varm, men även den - när man tittar efter - i rörelse. Vid elden får tanken ro. Sitter man flera stycken tillsammans lägrar det sig ett lugn, och man måste inte prata hela tiden.

Inte underligt heller att elden alltid haft en symbolisk innebörd. En eld som slocknat vittnar om död, om vad som varit. En eld som brinner, däremot, vittnar om liv. Den eld som brinner nu är inte heller exakt densamma som den som brann för en stund sedan. Det gäller att ta ansvar för elden, annars dör den.

När vet vi att elden brinner respektive slocknat i skolans värld?


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …