Fortsätt till huvudinnehåll

Fem snabba!



Då lider detta påsklov mot sitt slut, och ett sätt att stanna upp vore att kort skriva om fem stycken böcker och film som jag läst och sett den här veckan:

1. Jennifer Egan: Huliganerna kommer på besök ("A Visit From the Goon Squad", 2010). Jag trodde först detta var en bok som tog avstamp i någon sorts huligankultur, varför jag tipsade en pojke på byggprogrammet om den. Men så var det inte (och han läste den inte). "Huliganerna" är i stället någonting helt annat, typ en metafor för åldrande (Jonas Thente förklarar närmare här). Det är en fascinerande bok, inte minst därför att Egan lyckas skapa jag vet inte hur många autentiska karaktärer inom ramen för en (eller är det verkligen en?) berättelse. Berättarstilen är kalejdoskopisk och perspektiven vänds och vrids, böjs och bänds. Språket är ledigt och rikt. Jag är glad att jag läste den!

2. Green Street Hooligans (2005). Här finns det däremot gott om huliganer (as we know them)! Och mitt i allting dimpar Elijah Wood ner och lär sig språket, sättet och sångerna. Aningen otippat möjligen, med tanke på att herr Wood knappast är något aggressivt muskelpaket direkt. Men ok, han upplever alienation och främlingskap på Harvard och dras då på underliga vägar till en West Ham-firma med sina alldeles egna koder och en historiskt betingad hederskultur. Där får han uppleva gemenskap och ett större syfte med livet. Det är en självförtärande manlig gemenskap byggd på en alldeles egen logik, och gestaltningen av huligankulturen med dess inre, primitiva dynamiker känns verklig. Som tittare blir jag dock inte klok på slutet av filmen. Detta är ju ingen hyllning av våldet som lösning på problemen, direkt. Men varför går då Woods karaktär visslande och leende nerför gatan efter att han nyss brutalt tillämpat vad han lärt sig bland busarna på Londons läktare? Handlar det om ambivalensen inför våldets vara eller icke-vara?

3. The Bible (2013). Tv-serien som i fem delar skulle ta oss igenom den bibliska historien, från dag ett och framåt. Jag har inte sett alla fem avsnitten utan endast två. Jag hade hört innan att serien skulle vara mycket påkostad och att den tagits emot med gillande i USA. Mitt intryck är att den har sitt berättigande genom att den försöker gestalta den stora berättelsen, alltså den röda tråden igenom en tvåtretusenårig historia. På samma gång finner jag att jag blir uttråkad. Jag vill gärna vara positiv, men är det helt enkelt skådespelarna som inte riktigt håller måtten? Och varför framställs Jesus som bildskön?

4. Gone Baby Gone (2007). "Den här har jag sett förut", tänker jag tidigt, men det gör inget, detta är en film som tål att ses flera gånger. Berättelsen har flera skikt, och det finns en tydlig handling (en liten flicka har bortrövats, och nu gäller det att hitta henne). Det som dock i första hand är filmens behållning, tycker jag, är Casey Affleck. Han är en ung privatdetektiv, i stort behov av att få lite fart på verksamheten. Han vet hur man rör sig i Bostons undre värld (det antyds att han själv vistades där en del förr i tiden), och han räds inte att vara tuff mot de tuffa. I första hand drivs han emellertid av ett rättspatos, och det är detta rättspatos som tvingar honom att ställa de obekväma frågorna, både till sig själv, sin flickvän och inte minst till lagens väktare. Kortsiktigt skulle han nog tjäna på att agera mycket mera inställsamt inte minst gentemot de poliser som utstrålar så mycket etos och erfarenhet (Morgan Freeman, Ed Harris), men det gör han alltså inte. Utan att avslöja något kan jag säga, att det är just detta som avgör allt i slutändan: hur ärlig vågar han vara? Vad betyder ord som personlig integritet?



5. Exam (2009). Upplägget i brittiska "Exam" är klassiskt: ett antal personer (här åtta) släpps in i ett rum och får i uppdrag att lösa en uppgift. Mycket står på spel, och ingen vill lämna rummet som en förlorare. Vilka krafter släpps lösa då människans djupaste behov, motiv och bevekelsegrunder blottläggs och när det inte finns någon överhöghet/rättsinstans att appellera till? Ja, vi har sett det förr. Men för min egen del upphör jag aldrig att fascineras av sådana "experiment". Det brukar bli ganska så skrämmande. Vi snackar gruppdynamik, och det är alltid helt oförutsägbart vad som kommer att hända. De olika personerna träder i karaktär med sina respektive styrkor och svagheter. Vem visar sig vara den starkaste på slutet? Slutet i Exam kan möjligen betraktas som lite av ett antiklimax (osannolikt/mesigt?), men det är ett avslut som jag kan känna sympati för. Föreställningar om styrka och överlevnadsförmåga ställs i perspektiv. Mycket sevärd!


Kommentarer

  1. Green street hooligans är riktigt bra, bra där birk! Dock borde du nämnt att jax från sons of anarchy har en av huvudrollerna!
    /din favorit elev!

    SvaraRadera
  2. Hej favoritelev (vem? :)),
    Jag behöver all hjälp jag kan få att fylla ut mina bildningsluckor. Jag har t ex alls ingen koll på vem Jax är - eller vad Sons of Anarchy är... men du kan väl dra mig i ärmen och upplysa mig?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar