Fortsätt till huvudinnehåll

Skolavslutning och det att bli vuxen

Idag hade vi skolavslutning. Först stora samlingen i aulan och sedan den mindre samlingen i klassrummet. Då är alla på gott humör, och det är öppet mål som lärare. Eleverna sitter som små ljus och hoppas med all rätt att deras lärare möjligen kan delge någon personlig reflektion utifrån året som varit. Det handlar inte främst om den ljumma cidern och den halvtorra toscakakan, utan det handlar om mötet som uppstår. Det är alltid tråkigt när någon saknas en sådan dag.

Den klassen som jag haft nästan halva min tjänst med de senaste två åren är i sina bästa stunder (vilket är ofta) mycket sympatiska och enkla att ha att göra med. Många växer så det knakar.

Vi tittade på filmklippet nedan tillsammans. Jag sade att jag nog också, lik pojken som reportern Niklas pratar med, emellanåt känt för att sätta ut dem på Blocket. Jag förutsätter att de stundvis även känt samma sak gentemot mig. Utbildning handlar om att utmana och att låta sig utmanas vilket sällan låter sig göras alldeles enkelt och friktionsfritt. Långt ifrån.

I fokus hamnade frågan om vad det innebär att bli vuxen. Många av mina elevers kamrater har precis tagit studenten, medan de själva har kvar ett år. Att vara ungdom innebär att man längtar efter att få spränga ramarna och att känna sig fri. På samma gång, sade jag till dem, ska man också ha klart för sig, att det kan vara en nog så skrämmande upplevelse att plötsligt skulle ta det fulla ansvaret för sitt eget liv. Om inte före drabbas de flesta av tyngden i den insikten redan dagen efter de bytt om från festkläderna vid balen.

Summan av kardemumman i mitt lilla anförande: se till att du har kul med dina kompisar. Se även till att du redan nu lär dig vad det innebär att ta ett stort personligt ansvar. Vuxenpoäng handlar om mer än att ta körkort. Sedan kanske det är ovanligt att visa prov på lika mycket personlig mognad som en annan av pojkarna i filmklippet nedan, han som redan nu ser fram emot att bli farfar. Men mindre kan också göra det.


Ha ett trevligt sommarlov och välkommen åter till hösten! Hur det blir med den här bloggen under sommaren har jag inte bestämt mig för än, men det visar sig nog så småningom.

Kommentarer

  1. Tack för en fin beskrivning av gränslandet mellan barndom och vuxenliv. Jag känner verkligen igen den där baksmällan från de av mina gymnasielever som fick gå ett fjärde år ... eller ett femte.

    Ovanligt att ha så mycket tid med en och samma klass på gymnasiet. Det skulle jag gilla. Är inte svag för kursutformningen. Svenska, engelska, matte borde alla som går teoretisk linje ha hela vägen. På det ett slutbetyg. ... Ja och studentexamen. :)

    SvaraRadera
  2. Inte heller jag är svag för kursutformningen på de högskoleförberedande programmen. Lika bra - nej, bättre! - med ämnesbetyg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömde säga att jag självklart bänkar mig framför tv:en ikväll kl åtta då du ska medverka i "Världens bästa skitskola" i Kunskapskanalen!

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…