Måndagen 22
juli 2013 kommer för alltid att vara inpräntad i mitt minne som en mycket motsägelsefull
dag, en brutalt motsägelsefull dag. Strax efter kl fem på morgonen väcktes vi
av ett glädjebesked, att vår dotter Paulina och hennes man, Mathias, blivit
föräldrar. Deras första barn, vårt första barnbarn, Levina, hade kommit till
världen. Allt hade gått bra, lät vi oss förtäljas, och vi tog del av alla detaljerna rörande vikt, längd, hår- och ögonfärd. Det hade
gått över tiden, och vi gladdes att vi nu skulle hinna få se det lilla
nytillskottet innan vi skulle dra iväg på semester till Schweiz. Hembytesarrangemanget
med den schweiziska familjen hade gjorts upp redan för ett halvår sedan. Det
var inte möjligt att stanna kvar hemma.
Drygt fem
timmar senare, det vill säga framåt förmiddagen, fick jag ett samtal från
Danmark. Min (enda) bror, Jean, lät beskedet, hade under sin semester tillsammans med
familjen i Italien avlidit, hastigt och lustigt. Det lät overkligt, och jag hade svårt att ta in det. När jag efteråt skulle försöka förklara för mina närmaste vad som inträffat fann jag dock att någonting inom mig brast, och jag som inte vanligtvis har nära till tårar fick svårt att uttrycka mig i sammanhängande tal. Jean hann just fylla 47 år, och livet tog precis en ny vändning för oss alla.
Rent faktuellt, fick jag höra, hade han varit ute ensam på en tidig
joggingrunda. Väl framme vid grusinfarten till huset där de vistades i
Toscana föll han plötsligt rakt fram utan att ens ta för sig med händerna och armarna. Den efterföljande obduktionen har - som jag
förstått det - kunnat påvisa att aortan i dödsögonblicket helt plötsligt sprängdes.
En medfött försnävning av denna kroppens stora pulsåder (en defekt som ingen
kände till) tog därvid, helt oväntat, ut sin rätt och hjärtats kamrar fylldes omedelbart
med blod. Jean var borta innan han ens
förstod vad som höll på att hända, och att ambulansen dröjde, gjorde, sett i backspegeln,
ingen skillnad. En man, en pappa, en son, en bror, en farbror och en god vän hade gått ur tiden.
Jean och jag
sågs senast för drygt en månad sedan, då vi tillsammans ägnade några dagar åt
att måla våra föräldrars hus. Detta var vår guldbröllopspresent till dem. På
dagarna jobbade vi, och på kvällarna spelade vi kort och tittade på
Confederations Cup på tv. Även Jeans och Mariannes två barn, Magnus och
Emmeline, var med och drog sitt strå till stacken. Vi pratade mycket, om både
högt och lågt, då vi stod där tillsammans på byggnadsställningen med penseln i
högsta hugg. Då våra vägar skiljdes efter fullbordat uppdrag (och Brasilien
vunnit CC), tänkte jag inom mig, att jag ser fram emot att lära känna Jean ännu
bättre. Det hade varit helmysigt. Jag tänkte: vilken förmån att ha en sådan
bror!
Till min
stora förvåning tyckte jag mig till och med notera att vi i vissa avseenden började
bli allt mer lika varandra i vårt sätt. Räknat i timmar har vi ändå umgåtts förhållandevis
blygsamt de senaste tjugofem åren, efter att jag flyttade till Sverige (i
genomsnitt ett par gånger om året, några dagar i sträck). Magnus, snart sexton,
log lättare uppgivet vid något tillfälle då jag råkade vinna i kortspel (och efterföljande
även kände ett behov av att kommentera denna triumf): ”dessa bröder ...!” Han
kände tydligen igen ett visst beteende från sin pappa. Vi uppskattade samma
saker och vi skrattade åt samma saker, gärna högljutt. När jag ser tillbaka i
tiden på stunder och tillfällen då det möjligen ändå inte helt sagt klick, är
jag säker på att felet främst varit mitt. Jag var storebror och har behövt lära
mig att spänna av.
Begravningen
ägde rum nu i måndags. Det var alldeles fullt med folk i den lilla kyrkan i
Herlev, strax utanför Köpenhamn. Jag drog mig till minnes när jag var där förra
gången. Det var högsommaren 1995 och det var då som Jean och Marianne sade ja
till varandra. Vår dotter Paulina, nu mamma, var då brudnäbb tillsammans med
sin storasyster, Daniella. Nu var vi där för att hedra Jean och för att söka
och ge tröst till varandra.
Jean var uppenbarligen
en mycket omtyckt, älskad och respekterad person. Långt ifrån alla som var med
på begravningen kände varandra sedan innan. Rektorn från den skola där Jean
arbetat som lärare sedan sexton år tillbaka – varav de senaste tre åren dessutom
som biträdande rektor - uttryckte det väl, då han efteråt noterade att det var slående
hur alla vi som var där ändå verkade dela samma bild av vem Jean var som person. I sitt begravningstal framhöll pastorn att Jean var känd som en ömsint, vänlig och generös, rolig och omtänksam person. Han
hade svårt för det pompöst självbelåtna. Vi andra kände igen denna beskrivning och nickade med.
Hur märkligt
det än kan låta var ändå begravningen – och hela dagen – en mycket fin sådan.
Vi mindes tillsammans, och vi hämtade styrka ur talet om Kärlek och uppmaningen
att inte söka någon högre mening i en - vad vi tycker - allt för tidig död: den
som tror på Gud begriper sig lika litet på vad som hänt som den som inte gör
det. När det värst tänkbara inträffar finner den som tror dock stor tröst i hoppet,
det trotsiga Hoppet. I Jesu, dårarnas och barnens efterföljelse.
Nu har det
gått drygt två veckor, och Levina frodas och växer. I jämförelse med tidigare
generationer kommer det att tas rekordmånga bilder av henne, och hennes liv
kommer att dokumenteras noggrant, inte minst i de sociala medierna. I just den
här texten tyckte jag dock det tedde sig rimligt att närmare stanna upp och
begrunda den mindre lyckliga händelsen den dagen då vi, i vår släkt – med Mariannes
ord – fick uppleva "livet i båda ändarna", på en och samma gång.
Jag skrev ett sms till Jean där jag berättade det fina som hänt och avslutade mitt sms med att "släkten ska följa släktens gång". Han hann inte läsa detta, och jag hade inte heller tänkt mig att detta citat skulle få en så omedelbar och obehaglig resonans i vårt liv tillsammans just nu. Men nu blev det så, och alla vi som känner Jean vet att han hade tyckt det vore roligt att höra om den nya telningen som sett dagens ljus. Han älskade livet.
Kommentarer
Skicka en kommentar