Fortsätt till huvudinnehåll

Cultures and culture shock

We´re thrusting ourselves into a discussion about culture and culture shock: how do you define a "culture", and what does it mean to be "shocked" by it?

I´m standing before a group of twenty-fiveish third-grade students of English at upper-secondary level. Not everyone is able to grasp the issue at hand immediately, and even fewer feel the thrill of talking about this at all. After a while, however, we´re getting into it and we start talking about assumptions, cues, values, attitudes, manners and etiquette.


Among any established group of people there are basic corporate agreements that were negotiated long ago but now taken for granted by most. Often, it is quite subtle. When encountering a culture which is new to you, you may feel out of place among the residents, and you don´t understand the nods and the jokes. What are they talking about, you wonder? Why do it ... this way?

When trying to understand what culture shock is all about Oberg suggests this model of the five stages one goes through when embarking on getting integrated in another culture. Normally, the starting point may be a feeling of excitement (everything is new), followed after a while by a stage of having growing sentiments of irritation and discomfort (it really isn´t like it used to be). Then again new attemps to accommodate to the new world follow and eventually, hopefully, one has learnt to live in both cultures (while perhaps not being uncritical towards modes and expressions of neither culture, now that one has acquired an enhanced eyesight).

Obviously, the concept of culture and culture shock is applicable both when talking about geographically determined cultures, like different countries, on a macro level, but also when considering what happens when starting at a new school, a new work place or going on vacation with another family, that is, on a micro level.

Sting says it all very well in his An Englishman in New York, one of the most cool songs I know of:



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…