Fortsätt till huvudinnehåll

"With a little help from my friends" - det beror på

Beatles klassiska, trallvänliga låt tjänar som ljudkuliss i en av scenerna i filmen Flight: ”Oh, you get by with a little help from your friends”. Detta är ett medvetet ironiskt låtval, för, tyvärr för Denzel Washingtons karaktär, piloten Whip Whitaker, verkar detta vara en sanning med modifikation. Han har hamnat i ett oväder som är större än något annat oväder han tidigare fått hantera bakom spakarna. Offentlighetens strålkastarljus har på förekommen anledning riktats massivt mot Whitaker och såväl rättsapparaten som media och den allmänna folkopinionen har svårt att bestämma sig för huruvida hans episka hjältedåd i luften nyss bör betraktas som enbart hjältedåd, eller inte. Nu försöker hans vänner hålla honom under armarna och sopa upp efter honom för att inte hjältebilden ska förstöras.

Det är inte så många vänner han har, Whip Whitaker, fast dem han har är allt mäktiga. Åtminstone en av dem är av den genuina, lojala sorten, medan en annan som kallats in snarare utmärker sig genom sin manipulativa kompetens att veta hur man vränger ord, tvingar fram omformuleringar av juridiska dokument och sockrar rapporter som behöver sockras. Ändå räcker inte vännerna till, då Whip hamnar i en återvändsgränd.

Som högste befälhavare på stora passagerarflygplan utstrålar Washington en grundmurad auktoritet då han träder in i cockpiten. Även då stormarna slår mot flygplanskroppen och sikten är noll sätter han en ära i att inte slå på autopiloten. Han är en konstnär. När andra får panik litar han till den egna gedigna erfarenheten och inte minst en osviklig intuition. Till och med då flygplanet självt vänder sig mot honom blir han personifikationen av en sann hjälte, handlingskraftig, bevarande ett inre lugn.

Erfarenheten, klokheten och intuitionen har dock sina gränser. Och det är detta som är filmens centrala tema och ärende. Whip är nämligen själv en farkost som svårligen går att rädda. Ett mångårigt missbruk av alkohol och kokain håller på att på allvar ta ut sin rätt. Lögnerna har fått honom ur kurs för länge sedan. Hans ex-fru föraktar honom, och likaså gör tonårssonen.

Precis som i en av regissören Robert Zemeckis andra storfilmer, Cast Away, är det de första 30 minuterna som är de mest handlingsmättade (även där förekommer det en flygplansolycka). Men sedan tar det egentliga dramat vid, det om huvudpersonens inre resa. Filmens dramatiska vändpunkt, dess peripeti, kommer i detta fall då Whip uppbådar mod att sluta ljuga för sig själv och alla andra. Då det är som allra mörkast erbjuds han till sin stora förvåning en utväg ur knipan och den annalkande fällande domen. Det enda åklagaren ber honom om är att han svarar på en enkel fråga angående två tomma vodkaflaskor som hittats i besättningens papperskorv. Vem trodde han hade druckit dem? Det fanns bara två alternativ; antingen var det han själv, eller också var det den flygvärdinna som nu låg död och begravd (och inte kunde försvara sig)? Inte undra på att ansiktet förvrids och rösten stockar sig då Whip får bestämma sig för hur han ska svara på den frågan. Tystnaden i rättssalen blir öronbedövande.

Denzel Washington har Oscarnominerats för sin roll i Flight, vilket inte kan förekomma orimligt:
It’s no surprise that “Flight” has salvation in mind. The shock is how deep Mr. Zemeckis and Mr. Washington journey into the abyss and how long they stay there. It can be tough for stars to play such unrepentantly compromised characters, as Mr. Washington does brilliantly here. Most charm up their villains, thinning the venality with charisma and winks at the camera; in “Training Day,” as a seductively corrupt cop, Mr. Washington’s magnetism made a mockery of the story’s moral posturing. There’s no such falsity in “Flight.” The inevitable redemption doesn’t erase what happened or ease the pain, and the performance remains astonishingly true to Whip’s harrowing aloneness and its cost. Once again, you can’t take your eyes off Mr. Washington, but this time you watch him with agony rather than just admiration. (Källa: New York Times)


Den karaktären som kanske gör störst intryck på mig förutom Washingtons Whip är flygvärdinnan Margaret. Hennes roll är en biroll men en viktig sådan. Även hon ställs inför svåra moraliska val. Hur visa sin djupaste sympati för sin flygkapten och mångåriga vän i fritt fall då han vädjar till henne om hjälp - utan att kompromissa med sanningen som kan leda till sann försoning och inre helande? Hon lyckas med att göra både ock, fast inte så som han hade tänkt sig.






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…