Fortsätt till huvudinnehåll

Yarden och livet

Igår läste jag Kristian Lundbergs hyllade Yarden. Det finns ett utdrag ur hans roman i en av de nya läroböckerna som köpts in till vår skola, och det var på det viset som mitt intresse väcktes.

Jag ska inte skriva en recension här (detta har många andra redan gjort). Lundbergs bok har en tydlig avsändare - han själv - och stoffet är hans egna liv. Språket är rikt, en sorts lyrisk prosa.

Temat i boken är kanske djupast sett: "vad är då en människa?" Mamman var schizofren och flyr in i en låtsasvärld lik Jan i Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien; pappan var frånvarande i kvadrat. Den unge Kristian vänjer sig tidigt vid utanförskap och permanent otrygghet. Han blir autodidakt och läser svenska klassiker istället för att gå till skolan. Livet är kaos. Ändå förnekar sig inte talangen med ord och Lundberg gör en typisk klassresa. Tyvärr är inte klassresan enkelriktad och på grund av olyckliga omständigheter - någonting med en skatteskuld, gäldenärer och ej infriade löften - går resan småningom åt motsatta hållet. Där tar det roliga definitivt slut, och arbetet åt ett bemanningsföretag vid yarden - en del av Malmö hamn - kallar. Idag (förutsätter jag som inte känner till så värst mycket om Kristian Lundberg) har han ändå fått sin comeback (förra året gick till exempel Yarden som teaterföreställning i hemstaden Malmö).

Det är mycket "jag" i romanen, men det får det väl vara. Texten utgör ändå en skildring av en samtidens skuggvärld som de flesta av oss inte känner till/vill känna till, då författaren - ofrivilligt - gör en "wallraffare". På samma gång ställer romanen som sagt några av de eviga existentiella frågorna.

Med romanen i färskt minne hade jag idag tre intressanta samtal:

  • Jag inledde ett temaarbete i en åk 3:a om just arbete, klass och utanförskap. Tillsammans ska vi läsa sex texter på detta tema, och sedan ska var och en skriva en kortare utredning, ett så kallad pm. Till min mycket stora förvåning hade i princip ingen i klassen klart för sig vad begreppet socialklass står för, ej heller utifrån vilka parametrar sociologer brukar tala om d.s. 
  • Lika förvånad blev jag när jag läste vad en professor skrev då han gjorde gällande att de flesta sociologer numera är överens om att 60 % av svenskarna tillhör arbetarklassen. 60 %?
  • En kär kollega till mig delgav egna reflektioner utifrån sin egen arbetarbakgrund. Än idag menar sig denna person med hög träffsäkerhet kunna bestämma vilken klassbakgrund personer i dennes omgivning har. De avgörande indikationerna har tydligen att göra med "framtoning" och "självsäkerhet" (inte yttre attribut). Jag lyssnar intresserat!  
Som läsare speglar jag mig i Lundbergs text men som lärare har jag dessutom tillgång till en stor mängd olika möten varje dag varigenom även mitt egna liv belysas och i någon utsträckning tvärskådas. Världen vidgas. Jag berikas.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…