Fortsätt till huvudinnehåll

Elevtext om extrovert-introvert

För ett tag sedan skrev jag om en lektion i engelska 7 då vi lyssnade till ett tal om "introverts vs extroverts". Läs blogginlägget här.

Just därför att jag tycker ämnet är så pass angeläget passade jag på att fråga en av eleverna som hade ansträngt sig lite extra om jag fick publicera hennes text här på bloggen. Det fick jag. Uppgiften var alltså att skriva ett personligt brev till föredragshållaren Susan Cain.


Med benäget tillstånd av Linnea Lindeborg:


Dear Susan.

Having listened to you speak about introverts and extroverts with such ferocity, seeing you yourself are an introvert, I found myself slightly euphoric. Not only because it´s so clearly obvious that introverts can stand in front of a crowd and speak so causally, but also because there was someone who actually understood. Someone who actually knew.

As you say, schools today are filled with group talks, group projects, tons of collaborative exercises and common presentations. They pop up when you least expect it even though you just want to sit by yourself and write your bloody essay and be done with it. They put so much effort into making us students partake and become involved and practically push us out into the scolding and devastating spotlight to melt away by the burning gazes of our fellow classmates without any regard of how incredibly uneasy it makes some of us.

I´m not saying I don´t understand the pros of working with others in school.  Because I do. I know we need to “prepare ourselves” for our not so distant future as unemployed graduates, walking the earth in a vain attempt to get some work. And in order to do so, you have to be able to advertise yourself, to make yourself heard and it almost always has to be a skill of yours to “work good with others”.

I know all this, and yet I´m so incredibly reluctant to take that huge step out of my comfortable corner of darkness and silence and step up and make myself heard. I wish more than anything that we could all just carry on with our lives without having to stand in front of a crowd and speak. Yet I have asked to be put in these kinds of situations just so that I can learn. Because I know that I need to do so to be able to travel after school and work and have a life. I know I can´t cower in all my loneliness my entire life even though I wish with all my heart that our society would accept that sort of behavior. To accept us introverts to work in our own way, because it´s the easiest way. Why make everything so much harder than it has to be? Why give the extroverts all credit because they appear bigger and better, just because they can make themselves heard.

It´s unfair. It´s a bitch. It´s life, and we all have to learn to live with it. But I must say I´m happy that there is people like you out there to teach others that introverts aren´t as bad as today´s society has made us out to be.

So long, fellow man! May your days be comfortable and rewarding in either way you choose to act. Introvert as extrovert.

Yours truly,
Linnea Lindeborg




Kommentarer

  1. Hej Henrik! Vad glad jag blev när jag hittade till din blogg (kom hit via; http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/11/21/majas-blyghet-betygssanke) och ser att det finns lärare som får med i undervisningen om detta med att vara introvert/extrovert! Jag tror det är enormt viktigt för alla elever, men särskilt de introverta då vi tenderar att drunkna i budskap om att extroverta premieras.

    Själv driver jag hemsidan och bloggen Blyga Myran (www.blygamyran.se / www.blygamyran.wordpress.com) vars fokus ligger på att få den tysta och känsliga personligheten (blyga, introverta och högskänsliga) att komma i ett positivt ljus. Jag vill att den ska vara en motvikt till allt negativt en hör om att vara tyst och försiktig. Av egna erfarenheter vet jag att vi växer bäst när vi får höra att vi är bra och fina som vi är, inte av att få höra att vi ska ändra på oss.

    Kul iaf med innovativa sätt att få in denna kunskap i skolan, verkar ha varit en rolig uppgift att få skriva ett fiktivt brev till Susan Cain och det brev du publicerade var riktigt bra skrivet! :)

    Fortsätt med ett bra arbete!
    /Helena

    SvaraRadera
  2. Hej Helena, tack för berömmet. Jag var även inne på din blogg en sväng och hälsade på.

    När det gäller sakfrågan kan jag tänka mig att det finns olika sätt att se på detta. Susan Cain gjorde en grej utav att inte förväxla introvert med blyg (vilket hon förknippar med dålig självkänsla), men jag vet inte. Hur ser du på detta? Har du hört Susan Cains tal? (ca femton minuter långt).

    Det viktiga är väl hur som helst att vi hjälper varandra att blomma ut utifrån våra givna förutsättningar och känna trygghet och tillförsikt i det vi företar oss. Inte minst i skolans värld borde detta ju vara en självklarhet. Vi är sannerligen inte stöpta i samma form, och det ska vi bara vara glada för!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt snabba svar! Kul att du kikat in på blogg och hemsida!

      Ja, jag har sett Susan Cains tal och tycker det är väldigt bra. Vet också om att det är många som skiljer på att vara introvert och att vara blyg. Det gör jag med. Med den skillnaden att jag inte alltid tror att det är dåligt att vara blyg, snarare att det kan vara något fint! Enligt mig finns det hälsosam och ohälsosam blyghet. Jag själv tänker att jag föddes med mitt blyga temperament men att den begränsande blygsel jag upplevt kommer av hur människor bemött mig, att de krävt att jag ska ändra på mig och bli mer framåt. En blyg person som får ett fint bemötande tänker jag är lite försiktig i sitt sätt att möta världen på och nervös inför en del sociala sammanhang men att det i sig inte behöver vara negativt. Det tyder snarare på att vi värderar situationen och vill göra ett gott intryck. Min syn på blygsel kan du läsa mer om här: http://blygamyran.wordpress.com/about/min-syn-pa-blygsel/

      Jag är jätteglad för att det pratas mer om introversion idag, att det tycks bli en mer positiv attityd gentemot detta. Men för mig som blyg kan det göra lite ont att så många skiljer på introvert och blyg och menar att introvert är det positiva och blyg det negativa. Många introverta är också blyga och jag tror ingen mår väl av att höra att en del av sin person är okej men den andra inte. Min syn på detta med blyg kontra introvert har jag skrivit mer om här: http://blygamyran.wordpress.com/2012/09/23/introvert-blyg/

      Jag håller helt med dig om att det är viktigt att vi uppmuntrar varandra i att vi är olika, det är ju världens tillgång! :)

      Radera
  3. Då förstår jag hur du tänker, Helena.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…