Fortsätt till huvudinnehåll

Finns hjältar?

Bilden nedan är från 1936 och brukar väcka både förvåning och beundran. Vem är mannen där mitt i folkhavet som ensam vägrar sträcka ut armen i den förväntade och påbjudna hitlerhälsningen? Varifrån hämtade han inspiration att stå upp mot sin omgivning och bortse från hot om repressalier och möjliga förluster i form av arbete, inkomst och socialt umgänge? Hur gick det för honom sedan?



Just dessa frågor var det som fick filmaren Yoav Shamir att i arbetet med sin dokumentär "Hjältekoden" söka upp psykologer, antropologer, genetikforskare samt människor av olika slag som fått priser för särskilt hjältemodiga insatser. Han ville veta om det går att identifiera vissa gemensamma drag hos alla dem vi brukar känna igen som hjältar? Är man född till hjälte, eller är det något man kan lära sig? 

Ja, frågorna kan tyckas lite barnsliga, men helt fel är de väl ändå inte? 

Jag har hur som helst varit sjukskriven de senaste par dagarna och har då bland annat passat på att titta på lite intressanta program via datorn (blixten slog ner i tv:n i somras, och vi har fortfarande inte införskaffat någon ny sådan), bland dessa SVT-dokumentäreren DOX (=Shamirs dokumentär). Jag har även tittat på lite andra program som knyter an till samma tema och som jag ska återkomma till i kommande blogginlägg. 

Men för att knyta an till frågan ovan: vem var mannen som vägrade att göra hitlerhälsningen? Ja, enligt bloggaren Wolfgang Wegert kan det på goda grunder mycket väl vara hans pappa, Gustaf Wegert. Kika gärna på artikeln 1936 - Just one refused the Nazi salute. Enligt en annan källa hette han emellertid någonting helt annat (och det ter sig knappast orimligt att det skulle kunna finnas ytterligare förslag därute någonstans till vem det kan vara). Hur som helst, utan att känna till namnet på mannen på bilden och utan att veta någonting om hans bevekelsegrunder kan vi ändå enas kring konstaterandet, att hans enkla motståndshandling bör betraktas som modig - kanske till och med som ... hjältemodig?


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…