Fortsätt till huvudinnehåll

Hobbit och hobbit

Till skillnad från alla andra - verkar det som - blev jag lätt uttråkad då jag såg Hobbit 2 (gäller även Hobbit 1 samt, misstänker jag, Hobbit 3 ...). Det finns givetvis moment då handlingsutvecklingen känns helt öppen och spänningen är på topp, men: på ett överordnat plan finns det en dramaturgisk och innehållslig förutsägbarhet som blir lite för mycket för mig. Detta kan, erkänner jag, låta väldigt pösigt, men: de cykliskt, ständigt återkommande vädjanden till engagemang i en mytologi som jag inte bryr mig om, förebådanden av (ännu!) ett mörker som "brett ut sig i de norra skogarna" (eller dylikt), skildringar av nya (!) monster (fastän imponerande), dröööööjande ödesmättade blickar huvudpersonerna emellan, ja, hur många timmar förväntas jag älska detta, undrar jag? Jag uthärdade ju Sagan om Ringen också ...

Den datoranimerade scenografin är imponerande - som i datorspel - men jag blir ändå inte överväldigad som det var tanken jag skulle bli utan snarare lite lätt snurrig, ungefär som då jag tvingas ta på mig 3D-glasögon. Ett försonande drag är humorn, och där kan jag uppskatta i synnerhet Martin Freemans gestaltning av Bilbo (samma freemanske uppsyn och lågmälda humor som i The Office).

I dagens SvD sätter Daniel Sandström filmen i ett större perspektiv. Han befinner sig i skrivande stund i Tyskland, där man så här hundra år senare på största allvar minns första världskriget och allt meningslöst dödande (uppskattningsvis 20 miljoner döda, 21 miljoner skadade). Sandström påminns att Tolkien själv deltog i första världskriget samt fick uppleva att samtliga hans studiekamrater förutom en stupade i kriget. Drygt tjugo år senare gavs Hobbit ut, och den bär tydligt prägel av att ha skrivits av en som på riktigt upplevt död, svek och alla människans mörkaste sidor. Allvaret i filmerna kan emellertid tyckas vara av ett annat slag:
Den som läser ”Hobbiten” kan inte blunda för insikten att kriget är civilisationens motsats. Det är förstås orimligt att tro att allt detta skulle leta sig in i en modern filmversion, men ändå är det stötande att se hur ”Hobbit 2” vägrar erkänna bokens andemening och istället stöper om materialet till en actionstinn slaktfest. Karl Marx konstaterade att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Sanningen, detta lär oss ”Hobbit 2”, är att den snarare upprepar sig som våldsbesatt actionkomedi.

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…