Fortsätt till huvudinnehåll

Summertime i hjärtat

Strax före jul hade jag besök av en tidigare kollega till mig. Bosse, som numera gått i pension, är en hängiven jazzpianist och jag hade bett honom komma och ge mig lite tips gällande ackordgången i Gerschwins klassiska "Summertime". Bosse svek mig inte utan hade till och med skrivit ut ett enklare arrangemang på notpapper.

Söker man på "Summertime" på Youtube får man hur många träffar som helst. George Gerschwin skrev operan (sic!) "Porgy and Bess" i 1935 och inte minst huvudnumret i föreställningen har sedan dess varit föremål för många olika tolkningar av många av världens främsta musiker och sångare. Intressant nog har till och med några av jazzens allra största gjort sinemellan ganska olika val vad gäller till exempel tempot (Ella Fitzgerald: lidelsefullt, dröjande; Billy Holliday: skönt gungigt).

 "Summertime" förknippar jag personligen med en tid som kibbutzvolontär i Israel på mitten på 80-talet. Tillsammans med alla andra ungdomar som kommit dit främst från Europa, USA och Australien fick jag bland annat lära mig den rätta tekniken då man plockar apelsiner (det var viktigt att få till ett lätt vrid med handleden, så att man fick med sig den gröna "stjärnan" i ena ändan; utan den skulle nämligen apelsinen komma att ruttna under den månadslånga transporten till Europa). En del av oss kom även på att arbetsbördan blev lättare ifall vi sjöng tillsammans. En av favoriterna var just "Summertime" - även om det i ärlighetens namn ska sägas att vi inte kom ihåg särskilt mycket av själva texten. Känslan och inlevelsen var det dock inget fel på.

Här följer Billy Hollidays version från 1936:

(På mobiltelefonen här).

Ytterligare personliga favoriter - vid pianot - är:
  1. den turkiske pianovirtuosen Fazil Say
  2. den ojämförbare, kanadensiske Oscar Peterson 
Ute snöar det. Men i hjärtat kan det ändå vara summertime.





Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…