Fortsätt till huvudinnehåll

På safari med 62:an

Jag klev på bussen här om dagen. Det hade varit en lång dag, och det började bli mörkt. Jag tog fram mitt busskort och precis då jag skulle registrera mig blev jag varse att ett flertal ovanliga faktorer hade behagat samspela på en och samma gång. Kombinationen var sensationell.

Busschauffören, en sextioårig kvinna med uppsatt, vackert grått hår, hade vridit stolen så att hon satt rättvänd mot den som klev på. När jag hejade hälsade hon tillbaka med ett vänligt leende. Ur högtalaren kom lågmäld klassisk musik. Ljuset var dämpat, och vi var bara ett fåtal passagerare där.

Bussen satt i rullning och jag kollade lite saker på mobilen. Efter ytterligare några minuter noterade jag att chauffören hade bytt musikspår där framme. Fast inte heller nu var det bara att hon hade satt på radion med dess vanliga blandning av hits och forcerat prat, utan nu var det jazz som kom ur högtalaren. Fortfarande inte påträngande och upbeat, utan alltjämt lågmält och stämningsfullt. 

Då slog det mig att den här kvinnan hade skapat sitt eget rum här på bussen. Arbetstiderna är som de är för busschaufförer och det samma gäller lönen och statusen. Men här fanns det en person som uppenbarligen bestämt sig för att sätta sig över allt detta och istället fylla sitt arbete med skönhet och mening. 

När jag berättade om denna min safariska bildningsresa för min dotter efteråt, och hur den fått en metaforisk innebörd för mig, insåg jag att jag så klart borde gått fram till denna levnadskonstnär och tackat henne. Tyvärr missade jag detta, men får jag åka med henne någon mer gång ska jag vara lite mer på hugget. Hennes handling förtjänar att uppmärksammas. Och jag ska försöka lära mig hur jag kan bli ännu bättre på att själv göra samma sak. Att vara proaktiv och att skapa mina egna rum, oberoende av vad andra månde tycka eller tänka just för stunden.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …