Fortsätt till huvudinnehåll

På safari med 62:an

Jag klev på bussen här om dagen. Det hade varit en lång dag, och det började bli mörkt. Jag tog fram mitt busskort och precis då jag skulle registrera mig blev jag varse att ett flertal ovanliga faktorer hade behagat samspela på en och samma gång. Kombinationen var sensationell.

Busschauffören, en sextioårig kvinna med uppsatt, vackert grått hår, hade vridit stolen så att hon satt rättvänd mot den som klev på. När jag hejade hälsade hon tillbaka med ett vänligt leende. Ur högtalaren kom lågmäld klassisk musik. Ljuset var dämpat, och vi var bara ett fåtal passagerare där.

Bussen satt i rullning och jag kollade lite saker på mobilen. Efter ytterligare några minuter noterade jag att chauffören hade bytt musikspår där framme. Fast inte heller nu var det bara att hon hade satt på radion med dess vanliga blandning av hits och forcerat prat, utan nu var det jazz som kom ur högtalaren. Fortfarande inte påträngande och upbeat, utan alltjämt lågmält och stämningsfullt. 

Då slog det mig att den här kvinnan hade skapat sitt eget rum här på bussen. Arbetstiderna är som de är för busschaufförer och det samma gäller lönen och statusen. Men här fanns det en person som uppenbarligen bestämt sig för att sätta sig över allt detta och istället fylla sitt arbete med skönhet och mening. 

När jag berättade om denna min safariska bildningsresa för min dotter efteråt, och hur den fått en metaforisk innebörd för mig, insåg jag att jag så klart borde gått fram till denna levnadskonstnär och tackat henne. Tyvärr missade jag detta, men får jag åka med henne någon mer gång ska jag vara lite mer på hugget. Hennes handling förtjänar att uppmärksammas. Och jag ska försöka lära mig hur jag kan bli ännu bättre på att själv göra samma sak. Att vara proaktiv och att skapa mina egna rum, oberoende av vad andra månde tycka eller tänka just för stunden.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…