Fortsätt till huvudinnehåll

Botemedel mot en fobi som binder, förlamar och förkrymper

Såväl Wikipedia som NE har en diger lista på fobier av olika slag. En del av dem är väl kända och inte alls lustiga för den som plågas:
  • sociofobi: rädsla för sociala situationer
  • agorafobi: torgskräck
Flera andra kan vid första anblicken tyckas lite lustiga:
  • logofobi: rädsla för ord
  • dendrofobi: rädsla för träd
  • nomofobi: rädsla för att vara utan mobiltelefonkontakt
  • linonofobi: rädsla för snören
  • aulofobi: rädsla för flöjter
Åter andra måste upplevas outhärdliga:
  • panfobi: rädsla för allt
  • neofobi: rädsla för nyheter
  • barofobi: rädsla för gravitation
En fobi som emellertid är mycket vanlig finner jag inte alls på listan/listorna, nämligen rädslan för misslyckande. Tydligen finns det ingen svensk term för den (någon som slutar på -fobi, vill säga), men det gör det på engelska: atychiphobia. 

Atychiphobia är enkelt att uttala (lyssna här: Youtube) och själva tinget är av allt att döma enkelt att även bli slav under. Rädsla för misslyckande utgör tvivelsutan en tvingande kraft för många människor, och det är en fobi som binder, förlamar och förkrymper sina offer. 

Som pappa och som lärare önskar jag att jag må utstråla att det är inget farligt att misslyckas. Vägen till lärande går ju genom misslyckanden. Och nej, det handlar inte om att göra så få fel som möjligt här i livet, hellre då variera sig och göra nya fel, så att man kan lära sig nya saker.  

Så, kära medmänniska: kliv ur bekvämlighetszonen och bjud på dig själv. Var en isbrytare som banar väg för andra att också våga. Och kom ihåg att skratta mycket.

Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Bra sagt! Undrar apropå det långa ordet på a...om det inte är samma sak som vi kallar för prestationsångest?

    SvaraRadera
  3. Bra sagt! Undrar apropå det långa ordet på a...om det inte är samma sak som vi kallar för prestationsångest?

    SvaraRadera
  4. Cecilia, det kanske det är ... eller finns det nyansskillnader? Hmm, får fundera litet ...

    SvaraRadera
  5. Väldigt bra skrivet😊

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…