Fortsätt till huvudinnehåll

Deadlines och adrenalinkickar

Så där mitt emellan två lektioner då man har fem minuter över hann en kollega till mig idag driva en intressant tes som i allra högsta grad har bäring inte minst på hur vi tänker i skolans värld. Ungefär så här:

Alla känner vi till hur det emellanåt kan finnas arbetsuppgifter som vi vet vi behöver ta oss an men som åtminstone initialt väcker ett visst inre motstånd. Det kan vara sådant som legat och väntat ett tag, och vi anar intuitivt att det fordras en viss ansträngning av oss. En del kan vara rent tråkgöra, som att städa ur garaget, annat kan vara av mer abstrakt art. Gemensamt för dessa utmaningar är att de gör anspråk på vår totala närvaro och att de inte omedelbart erbjuder någon större stimulans tillbaka. De blir därför inte gjorda, utan vi tar istället till flykten - vilket för somliga kan vara ett tv-program, för andra ... you name it.

Ändå når vi till slut fram till "måste-göra-punkten!". Det är då som det inte går att skjuta på det längre, utan vi måste ta i tu med det. Allt annat blir prio två. Till vår stora förvåning upptäcker vi att det faktiskt går vägen, och efter ytterligare en stund kan man till och med drabbas av någon form av adrenalinkick. Pulsen ökar lätt, blicken blir fast och koncentrationen är total. Glädjen kommer som ett brev på posten. Titta på tv? Nej, har inte tid!

För många elever är det precis samma sak. Många har svårt för att ha framförhållning och planera sina studier, och för riktigt många beror detta helt enkelt på fenomenet jag beskrivit ovan: ställd inför valet mellan att ta sig an en krävande uppgift eller att hänge sig åt något lättsamt som erbjuder omedelbar stimulans väljer man den senare vägen. Varför inte?

I skolans värld tänker vi oss gärna eleven som en i grunden nyfiken människa, sugen på livet och ny kunskap. Vi vill att hon ska mogna och växa i eget ansvarstagande, varför vi också talar om vikten av planering och god studieteknik. Detta är givetvis helt rätt. Eleverna behöver lära sig att ta makten över sina egna studier. Men på samma gång kanske vi ändå också underskattat betydelsen av den goda stressen, det vill säga, den som "tvingar" oss att få våra prioriteringar rätt och fokusera på det som är allra viktigast just nu, istället för på det som är allra roligast just nu.

Tidigare talade vi om deadlines, och att efter en viss tid behöver man inte besvära sig, för då är tiden ute. Vi talar fortfarande om deadlines, men i realiteten har principen om deadlines ersatts med en annan princip, den om att så länge kursen pågår kan eleven jobba framåt i sin egen takt. Den senare är tvivelsutan en snäll princip, som är bra inte minst för den som av olika anledningar brottas med personliga eller sociala svårigheter. Lagen om empati är viktigare än alla andra lagar.

Ändå får vi inte inbilla oss att alla som inte blir klara med sina uppgifter i utsatt tid - den tiden vi kommit överens om i klassrummet, lärare och elever emellan - gör det på grund av särskilda problem. Detta blir särskilt tydligt framåt våren, typ, början av maj månad. De sista veckorna i maj kännetecknas åtminstone på gymnasiet där jag arbetar som oftast av en feberaktig frenesi, då den stora majoriteten elever plötsligt inser att hoppsan, nu är terminen snart slut. "Måste-göra-punkten" har nåtts. Nu gäller det! "Vad är det jag behöver göra för att bli godkänd?!", ekar det i korridorerna. På samma gång finns det till och med en del som fortfarande inte förstått att tiden är snart ute. Dem får man söka upp, ringa och väcka, bittiga som sent. De tror att "det ordnar sig nog". Föräldrar hör av sig till och med efter att betygen satts och undrar om det inte går att lösa?

Tänk om man helt enkelt kunde återinföra deadlines? Riktigt många elever skulle se de ofruktsamma flyktvägarna skäras av och istället tvingas ta sig an det som åligger dem just nu. De skulle mycket oftare få erfara glädjen i att känna hur adrenalinet rusar genom blodet, och de skulle ånyo uppleva glädjen i att genom ansträngning utvecklas och bli allt som de kan bli. Till på köpet skulle vi lärare få mera drägliga arbetsvillkor, då vi slipper den orimliga och dåliga stressen varje år i maj och numera juni månad, då Den Stora Deadlinen närmar sig med stormsteg eller till och med överskridits.

Så här långt min kollegas tes. Jag tycker alltsammans verkar mycket rimligt och tänkvärt. Vad säger du till detta, kära läsare?




Kommentarer

  1. Det här är ett ämne som jag tror bara finns i skolan och inom icke livsnödvändiga aktiviteter. Så vi har diskuterat om man inte skulle kunna tillämpa kunskapskravet "anpassning till situation..och mottagare" som grund för att bedöma sena uppgiftsinlämningar med lägre betyg. Kanske rentav F. Vet dock inte om man 'får' tolka det så. Jag tror att det motiv som har med lärarhälsan är sekundärt i jämförelse med det som gäller elevens mognad och förberedelser för livet utanför skol-lådan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia,
      Visst är detta relevanta frågor? Vad leder till personlig mognad och hur förbereder vi bäst våra elever inför livet utanför skollådan?

      Radera
  2. På min skola använder sig vissa lärare av principen:"Är uppgiften inte inlämnad i tid omvandlas den till en "på plats-skrivning" vid ett gemensamt tillfälle för rester. De lärare som konsekvent använder detta har näst intill 100 % dedalinehållande i sina kurser. Inga undantag görs!

    SvaraRadera
  3. Anonym, det lät ju bra. Tyvärr delar inte jag den erfarenheten på långa vägar, men jag unnar absolut andra att de får ha det så. Tack för kommentaren!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Menar du att du också haft samma "regel" men att eleverna ändå inte lämnat in i tid? Jag är jätteförvånad!

      Radera
  4. Henrik jag var för sömnig det är tydligt. ..självklart är det viktigt. Jag menade att vi har en knäpp situation i skolan som inte kan tillämpa deadlines utan det finns ingen gräns för snällheten -så det blir dumt mot eleverna som inte tvingas lära sig. Hoppas du förstår min tanke... allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Cecilia, jag förstod precis vad du menade. Mina frågor var avsedda att bekräfta de frågor som du ju själv ställde. Vi spelar uppenbarligen i samma lag.

      Radera
    2. Ah..sömnigheten bestod visst inpå denna dagen. Javisst så länge du menar Brynäs IF ;P (höll på att skriva Brynäs IG).
      Seriöst, vi behöver hjälp med mycket i vår nutidskultur. "Motivera" behöver verktyg. Tips mottages.

      Radera
    3. Läs mitt senaste blogginlägg, Cecilia. Ett spännande samtal ska äga rum imorgon om just detta.

      Radera
  5. Hej,
    Ditt inlägg var som en välsignelse denna dystra dag när jag åkte hem från jobbet med gråten i halsen. Inte en enda av mina elever lämnade in sin skrivuppgift i tid. De har haft gott om tid men inte ens min A-elev har lämnat in uppgiften. Är det jag som är slapp? Fel förhållningssätt? Jag som lärare har ingenting att ta stöd emot för att KRÄVA att uppgifter ska lämnas in i tid. Nej, jag ska ge stöd så att ALLA elever når målen. Snart får jag väl göra uppgifterna åt dem också!
    Med vänlig hälsning
    Bitter gymnasielärare (Sv/ Sva/ Religion

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym, det är inte enkelt. Inte enkelt alls.

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…