Fortsätt till huvudinnehåll

När det absurda blir komiskt blir ... tragiskt

Idag skrattade jag högt för mig själv (igen!). Reprisen av gårdagens Spanarna löd från radion, och det var dags för Göran Everdahls spaning. På tapeten var kläderna och utseendet som en uniform. Sossarna lär ju ha gjort en "Nya Moderaterna" (klär ner sig i avsikt att nå "det vanliga folket), och den som inte tittar sig noga i spegeln innan hen går på fotbollsmatch kan bli tagen för att tillhöra fienden, och vad detta kan leda till har vi fått erfara den senaste veckan. Klädkod är grupptillhörighet och identitet.

Hur som helst, höjden av komik är då Everdahl berättar att i Nordkorea finns det enligt ej uppgett källa tjugoåtta godkända frisyrer. Manliga invånare har således tio olika frisyrer att välja mellan, och kvinnorna har arton att välja och vraka mellan. Detta är ändå rätt så generöst. Riktigt trångt i gatan blir det nämligen först ifall man väljer att studera vid universitetet, för - och nu kommer det! - då måste man nämligen ha samma frisyr som ... Kim Jong-un.

Här går det bra att skratta ...!

Kan detta stämma? Ja, inte vet jag. Men direkt orimligt förefaller det ju inte, då man reflekterar över hur Makten gärna vill diktera både det ena och det andra. Och Spanarna brukar vara välinformerade.

Och här hade jag egentligen tänkt att stanna. Ett gott lördagsskratt!

Fast sedan fortsatte tankarna snurra. För hur är det i verkligheten hos oss i Väst. Hur fria känner vi oss i förhållande till utseende- och klädimperativen så som de basuneras ut och förmedlas via media, vräkigt som subtilt? Jag pratade med ett gäng gymnasieelever om detta nu i veckan. En tjej i åk 3 hade skrivit en längre uppsats på engelska som tog upp den eviga frågan om skönhetsideal, och nu följde vi upp hennes redovisning genom att samtala vidare i den mindre gruppen.

Efter att ha pratat med dessa ungdomar förstår jag att kraven och pressen som många upplever uppenbarligen ter sig nog så totalitära. Jag kanske trodde att vi hade blivit klokare och lärt oss att hantera hur media manipulerar oss. Vi vet ju hur det photoshoppas hejvilt, och vem vill egentligen se ut som dessa utmärglade, sorgsna modeller på catwalken? För inte att tala om kraven som väldigt många killar upplever då det gäller muskelmassa och rätta svajet på frisyren: är det verkligen viktigt?

Faktum kvarstår, att trots alla förnuftiga invändningar verkar inte stressen ha blivit mindre nu på 10-talet än den varit tidigare. Åtminstone inte om man frågar dem som berörs allra mest. Jag vill ju ändå inbilla mig att man som aktivt subjekt har möjligheten att göra ett kvalificerat val här i Väst. Det går att välja den ena eller den andra livsstilen, ifall man bestämmer sig. Men det är inte lätt, i synnerhet inte ifall man känner att man står lite ensam om det valet. Och plötsligt känns inte Nordkorea så väldigt långt borta ändå, tänker jag. Och det absurda som till att börja med kändes så underbart komiskt ... ja, det var inte så värst roligt ändå, egentligen, utan mest tragiskt.

LÄNK till Everdahls spaning (börjar ca fem minuter in i programmet).

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…