Fortsätt till huvudinnehåll

Uppföljning till "Kaosklass"

Sveriges radio kommer nu att följa upp sin dokumentärserie Kaosklass från december 2013:
Serien handlade om bristen på arbetsro i klassrummen och blev på många sätt en väckarklocka. I ytterligare sju reportage och en e-bok, förvaltar vi nu engagemanget från de över 1 000 lyssnare som hörde av sig för att dela med sig om sina upplevelser av den svenska skolan. Ofta mycket starka berättelser och vittnesmål från klassrummen. 
Den 28 april till 8 maj sänds Kaosklass uppföljningen. Måndag den 5 maj släpper vi en e-bok som innehåller ett urval av de hundratals berättelser vi fick in från främst föräldrar och lärare, där de berättar om sin vardag i kaoset (Källa).
Det gäller att se möjligheterna. Varje dag och varje lektion erbjuder mängder av utvecklingsmöjligheter. Men vi är också många som ser en rad hinder för att all denna potential ska kunna tas till vara. Som det är nu är det i alla fall mycket som inte är bra. Exempelvis borde första inslaget i Kaosklass uppföljningen igår måndag mana till eftertanke hos väldigt många (källa).

I grunden bör man inse att vi knappast ska förvänta oss att hjälpen ska komma från politikerhåll enkom. Politiker har att agera och navigera utifrån det handlingsutrymme de tycker sig ha och detta bestäms i sin tur av de vindar som blåser i samhället i övrigt. Den allmänna synen på och inställningen till skolan och dess uppdrag avgör i mycket hög grad vilka resultat som kan komma till stånd i varje enskilt klassrum, och det är dokumentärer lik Kaosklass som i kraft av sina berättelser hämtade ur verkligheten kan vara med och i grunden skaka om våra värderingar och attityder.

Det skrivs och sägs mycket om skolan just nu. Men det är inte att undra på. Det finns nämligen mycket frustration, upprördhet och vrede uppdämt hos väldigt många, och det är bara bra - tillika behövligt - att det släpps fram nu.

Tre lästips:
  1. "Det fria skolvalet gör lärare till betjänter" (Svenska Dagbladet, 21 april)
  2. "Höjer man betygen blir alla nöjda" (Svenska Dagbladet, 24 april)
  3. "Skolkrisen hotar välfärdsstaten" (Expressen, 24 april)


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…