Fortsätt till huvudinnehåll

Att utvecklas som skribent

Det är inte för intet som kanadensiskan Alice Munro, nobelpristagare i litteratur 2013, brukar kallas för novellkonstens mästare. Jag läser novellsamlingen Nära hem och imponeras av hennes förmåga att med enkla medel mätta texten med innehåll och mening.

Se till exempel inledningen till "Kärlekens vägar":


Typiskt för novellen är det "in medias res" som gäller. Med 36 ord lyckas Munro spränga in mängder av faktauppgifter i texten:
  1. Berättarjaget (bj) har ett arbete att gå till
  2. Bj har en pappa
  3. Pappan ringer på arbetstid
  4. Antagligen ett viktigt samtal: varför skulle han annars ringa på arbetstid? (Detta var innan mobiltelefonernas tid)
  5. Bj är frånskild sedan kort tid tillbaka
  6. Bj jobbar på en mäklarfirma 
  7. Bj har nyss börjat jobba där
  8. Bj har två pojkar
  9. Dessa pojkar är i skolåldern och befinner sig i skolan
  10. Det är en mycket varm dag
  11. Det är i september
Hur många gånger har Munro måntro skrivit om och reviderat denna inledning för att lyckas åstadkomma en så kondenserad och ändock till synes "enkel" text, undrar jag? Jag läste någonstans att hon alltid jobbat mycket hårt med sina texter, och det tror jag det. Skicklighet med orden - eller skicklighet med vad som helst - handlar om att öva. Och öva. Och öva. - Och att lära av andra som gått före.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…