Fortsätt till huvudinnehåll

Ett semesterprojekt

Idag är första dagen på semestern. Eftersom jag är lärare har jag jobbat in en hel del ledighet, men jag har sedan länge funderat över vilka projekt jag särskilt ska ägna mig åt de närmaste veckorna. Med en förkärlek för det impulsiva och det högst till hälften planerade brukar jag inte ha för stora krav på mig själv inför dylika ledigheter. I år har jag emellertid ett projekt som jag laddat inför sedan bokrean i våras. Redan då planerades det nämligen att vi under ett par veckors tid kommer att byta hus och bil med en fransk familj den här sommaren. Då tänkte jag även att nu är tiden mogen: nu ska jag passa på och köpa en kurs i franska, med hela kittet, bok och ett gäng cd-skivor, och mina nyförvärvade kunskaper ska sedan bevisa sitt värde för mig och vår familj under vår vistelse där - tänker jag.

Jag har alltid tyckt om franska, men jag måste erkänna att det är länge sedan som jag var ens hyfsat bra på det. Strax efter gymnasiet åkte en klasskamrat och jag en sväng till Frankrike, plockade vindruvor under ett par veckor och reste sedan runt i landet med tåg ytterligare tre veckor. Vi hade pluggat franska tre år på gymnasiet, men det var först nu som det blev riktigt skarpt läge. Vinbonden, Henri, pratade enbart franska, och det samma gjorde hans fru och hans medarbetare. Då gäller det att inte vara blyg. Skarpa lägen är bra. Franskan bar.

Lite enkelhuvudräkning ger vid handen att detta min höjdpunkt uti det franska ligger ungefär trettio år tillbaka i tiden. Men come back är ett bra ord. Och jag vill gärna undvika den här pinsamma upplevelsen som jag på senare år haft då vi också besökt Frankrike, då en fransman visar sig hygglig och börjar prata på engelska för att hjälpa mig, fast på en engelska som i ärlighetens namn är ännu sämre än min franska. Nu vill jag uppleva flytet!


Vi kommer att vara där den sista veckan av fotbolls-VM, och en helt och hållet självisk önskan från min sida vore att få uppleva Frankrike i VM-finalen. Frankrike har ändå ett bra lag, som kan gå långt, och tänk vilket extra drag det skulle bli på deras nationaldag dagen efter finalen, ifall det går riktigt bra för dem? Jag inser som sagt att detta är en helt och hållet självisk önskan, och det finns inte ens en tillstymmelse till lite sund reflektion, än mindre systemkritik, i detta resonemang (som att till exempel ägna en tanke åt alla "vanliga" brasilianer som på gator och torg försökt nå fram genom mediebruset med sitt budskap och sina krav. Över lag är det inte ovanligt att fotbolls-VM har sina skuggsidor: här om veckan berättade Ralf Edström som bekant för första gången någonsin om den milt sagt hotfulla upplevelsen han var med om under VM i Argentina 1978).

Hur som helst, nu är det franskan som gäller. Förra året hade jag ett projekt som gick ut på att jag skulle lyssna på alla sommarpratarna, men det blev det nästan ingenting med. Jag hade nog bara tänkt att det vore trevligt att göra det. I år, däremot, känner jag ett högre mått av motivation. Det är dessutom så att den franska familj som vi byter hus och bil med är helt inställda på att använda sitt eget språk fullt ut. All vår konversation så här långt via mejl tyder på detta. Det är faktiskt lite skarpt läge redan nu, känner jag, och det blev ju bra senast, för trettio år sedan, då ett sådant infann sig.

Alors, je vais étudier français donc je peux comprendre et parler avec les inhabitants de la France sud, á Lyon et á Privas. Et: Allez, les Bleus!

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…