Fortsätt till huvudinnehåll

"Des disjoncteurs", med mera


Mitt franskprojekt pågår för fullt. Fokuset jag hittills lagt på de teoretiska studierna står visserligen långt ifrån i paritet med de ambitioner jag hyste initialt (det kom bland annat ett VM i fotboll emellan, och ja, jag tyckte det var tråkigt att les Bleus åkte ur). Men nu är jag på plats i la France, och egentligen går det inte så väldigt illa ändå. Just ”flyt” kanske inte vore en adekvat beskrivning av min franska så här långt, men sett till utgången av varje talakt som jag hamnat i – och sökt upp – finner jag ändå anledning att hittills känna en viss tillförsikt.

Vanligtvis känner jag stort nöje i alla nyanser som ett rikt språk kan uppfånga och uttrycka. Men någonstans får man ju börja, och på en lägre nivå har språket i grunden en mycket praktisk dimension, inte minst då problem ska lösas och man behöver hjälp av en medmänniska. Då behöver man kommunicera, ”göra gemensamt”.




Igår gick strömmen i det hus vi lånat här i Privas, tio mil söder om Lyon i södra Frankrike (se Asterix-kartan). Huset har fyra våningar och är från 1300-talet, fastän toppmoderniserat. Antalet skrymslen och vrån är mycket stort. Men nu var det alltså åska, och när det åskar på dessa bredd- och längdgrader talar vi om elektriska utladdningar av en magnityd som vi ingalunda är vana vid från good old Sverige. Alperna gör väl sitt, tänker jag, då det låter som att ett krig pågår i nere i stan. Våra värdar har lämnat efter sig en tjock pärm med mängder av praktisk information, företrädesvis på just franska, men även innehållandes en text på ”engelska” (med Google Translate som upphovsman, ex: ”Vaisselle – elle se fait à la main” blir till ”Washing up – she handmade”). Texten förutsätter en viss språklig beredskap, i synnerhet därför att de bifogade fotografierna är gamla, otydliga och i sig inte särskilt klargörande.

Det får bli att utifrån beskrivningarna söka upp ett antal elcentraler i detta mycket stora hus, men efter fyra timmar har strömmen fortfarande inte återvänt. Vad göra?

Jag tar kontakt med våra värdar som befinner sig i vårt hus hemma i Sverige och via sms samt hjälp från grannar med mera löser vi till slut problemet. Det visar sig att det även finns en jordfelsbrytare i inredningsbutiken, i källaren bakom draperiet vid lilla fönstret uppe under taket. Ja, där ser man. Strömmen kan återvända, och det goda humöret likaså.

Poängen är att i princip alla samtal och meningsutbyten syftandes till att lösa ett (flera?) praktiska problem i detta fall behövde föras på franska. Engelskan har uppenbarligen inte någon hög status här i landet, och det finns inte särskilt många som direkt verkar ha prioriterat sina engelskstudier i skolan.

Ändå gnäller jag inte, för det är ju detta som ingår i mitt semesterprojekt, att bli bättre på franska. Jag tänker att ifall jag nu även får spädd på med lite teoretiska studier kommer jag nog snart att bli redo för även lite riktiga samtal om djupare saker än jordfelsbrytare och dylikt. Inget ont om ”des disjoncteurs” dock. För sådana behövs. Verkligen. 






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…