Fortsätt till huvudinnehåll

Syftet med franskan och all bildning stavas "Asterix"



Vår vistelse i Frankrike lider mot sitt slut och därmed även min intensivsatsning på franskan. Här om dagen upptäckte jag att någon i familjen vars hus vi lånat uppenbarligen gillar Asterix. Perfekt för mig som sedan tidiga tonåren varit en hängiven fan av densamme. Min dansklärare på gymnasiet drev tesen att syftet med en (klassisk) gymnasieutbildning är att man ska kunna förstå de olika skikten i Asterix. Precis som med dagens animerade filmer (exempelvis Shrek 1-3) kan de uppskattas och älskas av en bred publik. Det finns en humor redan på ytskiktet som barnen kan uppskatta (Uderzos detaljrika och omsorgsfulla teckningar, slapstick-humorn, de ironiska överdrifterna, det absurda i slagsscenerna, vuxna som beter sig som barn, etc), men därtill kommer att Goscinny uppenbarligen slitit lika mycket med texterna som vilken författare som helst. Den som har en viss insikt i historien och den antika kulturen samt även förmår läsa av och förstå språken i språket - i synnerhet latin - kommer att berikas av läsningen på ytterligare sätt.

I berättelsen ovan intar Asterix och Obelix sin sista måltid innan det är dags att kastas för lejonen (eller vad man nu ska kalla det i just deras fall). Obelix känner av en viss scenskräck och lik dagens gladiatorer på TV4 frågar han om han kan få lite olja att smörja in sig med: han tycker det ser snyggt ut. Även Obelix är fåfäng, även om man kanske inte skulle tro det. 

Den som vill veta hur det vidare går för våra hjältar: läs Les Lauriers de Cesar (eller Caesars lagerkrans, på svenska). 



Kommentarer

  1. Jag läste precis alla Asterix-album när jag var liten. Jag har ett på latin! Att lära sig språk genom att läsa serier är en utmärkt idé. Fortsätt med Tintin.

    SvaraRadera
  2. Latin? Vilken utmärkt idé! 😁

    SvaraRadera
  3. (Och vilka knepiga symboler som dök upp där när jag försökte lägga till smileys på mobilen. Skulle vara :))

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…