Fortsätt till huvudinnehåll

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentligen behöver den nuvarande distinktionen. Språkliga yttringar förekommer alltid i en kontext, och när det gäller de personliga pronomen ”de/dem” finns det redan andra personliga pronomen som saknar en särskild objektform, utan att detta ställer till problem: ”den” och ”det” (”den är blå”, ”hon tycker om den”). Vi är pragmatiska och fattar galoppen.

Spöket är, åter igen, den genomgripande förändringen i vårt talspråk. Vi säger ”dom” väldigt mycket. I andra språk är det inte lika komplicerat. På exempelvis danska skriver man ”de” och ”dem”, och man säger även ”de” (uttalas /di/) och ”dem”. Inga problem där på just den fronten, alltså (vilket är för väl, för danskarna har redan nog med problem när det gäller stavningen: diskrepansen mellan den talade och den skrivna danskan har ökat i snabbare grad än vad vi känner till från svenskan).

Vad gäller just stavningens relation till uttalet får man egentligen betrakta detta som en separat fråga. Intressant visserligen att notera vad som hänt med exempelvis ”mej/dej”: populärt i skrift under några decennier (bland annat använde ju Jan Guillou dessa former då han skrev Ondskan 1981. Det gör han dock inte idag, och inte heller verkar dagens ungdomar ha större problem med att skriva ”dig”, till och med i chattfora). Generellt kan vi slå fast att det är bra att vi inte har för bråttom med rättstavningsreformer.

Ännu mer is i magen måste vi ha då vi funderar på att ändra på själva skriftspråkets inre strukturer, det vill säga grammatiken. Exempel på en grammatisk reform som ändå till slut kom till stånd är den klassiska, den om borttagandet av verbens pluralböjning. När denna reform infördes på slutet av 1940-talet hade den föregåtts av decennier av intellektuella brottningsmatcher. Sagotanten Selma Lagerlöf använde inga pluralformer i berättelsen om Nils Holgersson men det skulle gå ytterligare fyra decennier innan tiden var mogen för vad som ändå torde förefallit som ett stort steg för en del.  Småningom fick grammatikor skrivas om, och idag är det knappast någon som saknar "gingo".

Det finns flera skikt i denna diskussion. Personligen tänker jag ändå så här – och detta är nog den lite kortare versionen: vad vinner vi på att ta bort ”de/dem”? Visst, det är möjligt att vi givet vår pragmatiska kompetens skulle klara oss med den enhetliga formen (någon ”superform”). På samma gång ser jag som svensklärare en massa andra svårigheter som många ungdomar också brottas med i sitt skriftspråk, det handlar inte bara om ”de/dem”. Ett närliggande – och växande – problem är till exempel då allt fler skriver ”de” istället för ”det” (”de är kul” och ”de blå huset”). Ska vi då även ta bort ”det” helt och hållet ur svenska skriftspråket därför att t:et inte uttalas och allt fler får svårt att komma ihåg att skriva det (i ”det”)? Vän av ordning kan invända att detta inte kan anses vara ett giltigt argument, då jag själv förespråkade ovan att vi håller isär resonemangen om rättstavningsreform och grammatisk reform. Ändå går de ju i varandra. Att i nuläget behärska ”de/dem” handlar om att delvis behärska en högre stilnivå i skrivandet. Även om vi skulle införa en ”superform” återstår exempelvis det nyss skissade problemet. En text med ”de” istället för ”det” hamnar alltså fortfarande på ”fel” stilnivå (ifall avsikten är att hålla en högre stilnivå). Skribenten har alltså inte vunnit någonting. Och nej, det kan väl ändå inte vara en lösning att även ta bort ”det” och införa ”de” där också?

I programmet Språket i P1 som följde upp Lisa Holms debattartikel pekar Holm själv ut en anledning vill varför det blivit som det blivit. När man bortser från den självklara - att vi säger ”dom” – är det enligt henne bara att konstatera att skolan inte lyckats med sitt uppdrag att utveckla elevernas skrivande: ”undervisningen har inte varit tillräckligt kvalificerad och idog”. Åt det hållet går även mina tankar. Det är en tilltalande tanke att göra skriftspråket mer tillgängligt – vi vill inte att människor ska känna sig underlägsna och exkluderade. Men att skilja på ”de” och ”dem” är faktiskt inte ett dugg svårt (på samma sätt som det inte heller är svårt att lära sig multiplikationstabellen). Det finns andra saker som är mycket svårare, som att till exempel få till stånd en sjyst meningsbyggnad samt att skapa inre sammanhang i en lite längre text.

Det är en mycket komplicerat uppgift att tillägna sig ett skriftspråk. Det sanna demokratiska projektet bör därför vara att låta alla få tillgång till det. Skolans och varje lärares uppgift blir därmed att - med Lisa Holms ord - på ett "kvalificerat" och "idogt" sätt undervisa, undervisa, undervisa. Med massor av modellande och konkret respons på vägen.

I förlängningen kan jag därför tycka att det borde vara förbjudet att arbeta som svensklärare ifall man inte själv behärskar skriftspråkets grunder. Så konservativ är jag. 

UPPDATERAT, mars 2017: 
Med tanke på hur många som läser detta inlägg fler år efter att jag skrev det, vill jag komplettera det något. Det är nämligen som så att jag numera ändrat åsikt i frågan. Numera förespråkar jag att "dom" införs som likvärdigt alternativ till de/dem, och jag hoppas att det snart kommer till stånd en allmän ändring i synen på detta, inte minst runt omkring på våra tunga tidningsredaktioner som helt klart agerar smakdomare och opinionsbildare i språkfrågor.  I oktober 2016 fick jag en debattartikel publicerat i Svenska Dagbladet som fick stort genomslag i massmedierna. Lär här för mer info: 
En vecka i dom-tecknet




  

Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Håller med!
    Tog bort förra kommentaren - var min privata profil...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du Mrs. Magdalena Stenman, har du verkligen inget bättre för dig än denna skit? För om de nu är det som är så anser jag att du är ganska tragisk och patetisk, uppmuntra inte sån här skit och förstör dagar för oss stackars skolungdommar.... DUCHEBAG!!

      Radera
  3. WHO THE FUCK CARES!!?!??!?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med.. Detta problem är for folk som har aldeles för mycket tid..

      Radera
    2. Indeed, att folk ens orkar slösa sin tid på detta meningslösa skit.... Skffa ett liv mr. Henrik Birkebo

      Radera
  4. Kära Anonym 1-4,
    Låt mig gissa: ni går på gymnasiet och har fått till uppgift att läsa detta för att själva fundera över detta med de/dem/det?

    Tänk så här: fixar ni detta kommer ni också att fixa många andra texter av liknande svårighetsgrad. Kallas att lyfta skrot, fast mentalt. Inte meningslöst för den som vill vidga sin språkliga repertoar - Vill ni det?

    SvaraRadera
  5. Till dig som läser detta blogginlägg, vänligen notera att jag bytt ståndpunkt helt och hållet. Nu får "dom" mitt full stöd, även om jag givetvis kommer att fortsätta skriva samt lära ut "de/dem" så länge som dessa former utgör skriftspråksnormen. Förhoppningsvis kommer det till stånd en ändring vad gäller detta mycket snart!
    Här kan du ta del av hur jag resonerar numera:
    http://birkebo.blogspot.se/2016/10/en-vecka-i-dom-tecknet.html

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …