Fortsätt till huvudinnehåll

Kallocain: en försiktigt optimistisk dystopi

Vi har under en tid läst och jobbat med Karin Boyes Kallocain. Boken gavs ut 1940 och räknas numera som en klassisk dystopi, i klass med Orwells 1984, tillhörande samma kategori som moderna Hungerspelen

Dystopier ligger plötsligt i tiden, och det är inte svårt att motivera läsning av en sådan (även om den utgåva från 1966 som halva klassen fick i handen vid både första och andra anblicken såg mycket  väl använd och föga inbjudande ut. Nyinköpta böcker från detta millennium – som andra halvan av klassen fick - föreföll i detta avseende mindre avskräckande).

Boye gjorde sig mest känd som lyriker och språket i Kallocain är till sin karaktär lyriskt (läs: bitvis snirkligt).  Givet att publiken i detta fall är en ambitiös årskurs trea på gymnasiet som inte kastar in handduken i första taget utgör emellertid språket inte några oöverstigliga hinder. Det kryllar av retoriska stilfigurer, inte minst metaforer och liknelser: Idag läste vi högt en sida och sade ”metafor” varje gång en sådan förekom; minst trettio gånger blev det.

På samma gång torde romanen beskrivas som en idéroman och anknytningspunkterna till samtida 30- och 40-talen samt vår egen tid är många. 

Det samhälle som romanen utspelar sig i är Världsstaten, eller mer specifikt Kemistaden 4, där kemisten Leo Kall bor och verkar med sin familj. Leo är en lojal medsoldat och utöver sträng självcensur, precis som han lärt sig sedan barnskolan. Han mår emellertid inte bra, och det är ständigt för mycket månad kvar i slutet av sovpillerna. Vägen framåt går dock nedåt, och det finns andra i hans närhet som bidrar till att hans inre, sjuka universum börjar krackelera, bland dessa hans chef, Rissen.

Rissen förkroppsligar allt som Leo kommit att förakta (”För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han var för löjlig. Det var inte så lätt att uttrycka var det var som fattades hos mannen, men om man använde ordet marschtakt, så gav det en viss förställning om saken”). Denna ”civilist” hade ändå ett sätt att lägga orden som gjorde intryck. Leo liknar det vid att Rissen häller droppar i öronen på honom (syftningen till Hamlet är knappast tillfällig).

Leos egen fru, Linda, blir honom slutligen övermäktig. Hon har kommit till vägens slut och släpper – i första taget under inverkan av Leos uppfinning, sanningsdrogen ”kallocain” - all internaliserad pk och bejakar istället sin egen mänsklighet. Romanens vackraste scen är nog då Leo kapitulerar och med huvudet i Lindas knä även han finner vila i att avsäga sig statens auktoritativa och gränslösa anspråk på lydnad. Istället får han för första gången i sitt liv uppleva sann gemenskap med en annan människa.

En diskussion som de senaste veckorna dykt upp flera gånger då vi jobbat med Kallocain i klassen är den om hur övervakningssamhället yttrar sig i vår tid. Tillsammans har vi tittat på en TED talk där föredragshållaren berättar om Stasi, och vi har pratat en del om NSA-skandalen och Snowdons avslöjande av densamme.

Slutligen, är Kallocain optimistisk eller pessimistisk vad gäller framtiden? På sätt och vis kan man inte säga att Kallocain har ett lyckligt slut (och en traditionell tolkning ger gärna vid handen att Boye själv tappade tron på att det goda skulle segra till slut, varför också hon begick självmord). Ändå finns det skäl att ana en viss optimism hos vissa av huvudkaraktärerna. Med Rissens ord rullar ”Maktens pansarvagn” fram mot ”tomheten”, men Rissen själv ställer på samma gång frågan om det finns ”… ett heligt ställe, där ödet vänder sig?”. Han talar om ”livets makter” och Leos slutreflektion är att han nog ändå ”är med om att skapa en ny värld”.

När man läst Kallocain kan man tycka, som jag hörde för en tid sedan, att ”demokrati borde vara ett verb”. Varje Makt brukar småningom gärna digna under sin egen tyngd, då de egna snäva perspektiven blir förblindande och då människorna – de 99 procenten – har fått nog. Ur kaos föds sedan någonting nytt.

Kommentarer

  1. Jag tror inte på det där att Boye nödvändigtvis var pessimist om mänskligheten. Det är en romantisk tolkning, men självmord bland konstutövare kan hellre diskuteras utifrån de orimliga krav livet ställer på människor med en viss sexuell läggning eller psykologisk predestination (typ borderline). Vad gäller makten som dignar under sin egen tyngd håller jag med dig, och vill gärna lägga till ett dialektiskt perspektiv: dystopitrend torde följas av en utopisk backlash och så småningom utmynna i nån slags stillsam syntes, där livets små vardagligheter kommer på modet. Möjligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Åsa, jag är glad att du skrev detta om Boye. Den biografiska tolkningsmodellen, där man gärna gör kopplingar mellan författarens eget liv och själva konstverket/boken, gör man nog klokast i att på sin höjd använda som ett komplement till andra tolkningar. Det var inte heller min avsikt här att lägga för mkt vikt vid Boyes _egentliga_ bevekelsegrunder (vilka de nu var?), då hon bestämde sig för att sätta punkt 1941; därtill vet jag allt för litet om henne som person. Det viktiga här är Kallocain och samtalen som väcks utifrån boken.

      Vad gäller det "dialektiska perspektivet" handlar väl det om levnadskonst: Baloos "var glad för allt som livet ger" i kombination med modet att när så fordras vara beredd att ge avkall och gå emot strömmen därför att det finns stora värden på spel. Möjligen.

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…