Fortsätt till huvudinnehåll

Ondska vs. mod

Jag läser Jan Guillous Brobyggarna och slås av de guillouska, detaljerade skildringarna av det groteskt råa våldet som en av bröderna, Oscar, möter under sitt arbete som bro- och järnvägsbyggare i början på 1900-talet i Tanzania.

Oscar trodde att kannibalismen hade utrotats men tvingas vakna upp och tänka om, då han anländer till en missionsstation strax efter att en stam på tydligaste vis markerat sin makt och mentala överhöghet i förhållande till alla bwanas. Ställd inför sviterna efter det otänkbara kompletterar hans följeslagare, Kadimba, med sakuppgifter där inte Oscars egen fantasi förmår fylla ut alla luckorna: avsikten med de av lera igentäppta näsborrarna hos offren där de ligger fastsurrade till marken, med sina munnar uppspärrade med små hårda trästycken av akacia, var att förövarna ville att dessa vita inkräktare skulle dö långsamt, att de skulle drunkna. Oscar förstår inte till att börja med - drunkna? - men sedan målas scenen upp för hans inre: "De hade dränkts med urin, stanken kändes tydligt. Det var därför deras munnar var låsta i uppspärrat läge och deras näsborrar igentäppta med lera."

I likhet med filmmediets Mel Gibson drar sig Jan Guillou inte för detaljerade våldsskildringar. Vare sig man tittar på Braveheart eller läser Brobyggarna (eller för den skull: läser delar ur en av vår civilisations äldsta textsamlingar, Bibeln) är det i princip samma våld man möter: på samma gång fasansfullt och fascinerande.

Är vi människor verkligen kapable till så här mycket våld - på riktigt, även i vår tid?

Sanningen är så klart att det är vi. Själva frågan är i själva verket oförlåtligt naiv.

När man exempelvis tar en paus från läsningen för att lyssna på Denis Mukwebe då han i Skavlan berättar om sitt arbete med och bland kvinnor som våldtagits och lemlästats i Kongo är skillnaderna jämfört med fiktionens värld snarast av teoretisk och teknisk art. Resultaten är desamma. Någon utövar brutal makt, någon annan får sitt liv förstört.

Att Mukwebe nu fått ännu ett pris - Sacharovpriset - till sin digra samling ser han bara som meningsfullt i den mån det kan bidra till att omvärlden får upp ögonen för vilka hemskheter som utspelar sig i Kongo varje dag. Han önskar sig att världssamfundet börjar agera för att få till stånd en förändring.

Frågan är när detta ska hända. Tanzania är rikt på naturtillgångar, inte minst på coltan som finns i våra mobiltelefoner och övriga elektroniska utrustningar. De systematiska våldtäkterna, till och med på små flickebarn, är därmed att betrakta som krigföring, mer effektiva än konventionell vapenkrig, eftersom de förstör hela släkten och samhällen. De som inte flyttar på sig efter att ha utsatts för dessa vidriga övergrepp utan väljer att bo kvar är typiskt alldeles förslavade till sinnet och känslan, apatiska och oförmögna att bjuda motstånd. Gruvdriften kan ta vid.

Ondskan som metafysisk företeelse är abstrakt och svårgripbar. Dess yttringar, som vi känner dem, är däremot mycket konkreta. Ömsom brutala och groteska, ömsom mer subtila, möjligen i form av negationer. Från Aristoteles dagar och framåt har exempelvis feghet - som en modets negation - alltid betraktats som en allvarlig form av mänsklig brist. När modet saknas har ondskan oftast fritt spelrum.

Personligen funderar jag på hur jag skulle behöva visa mer mod i min vardag. Hur stavar man till mod i praktiken? I Sverige 2014?

Jag skulle önska att jag kunde göra någonting åt våldet i Kongo. Men det tror jag tyvärr inte jag kan (åtminstone inte utan man väger in "the butterfly effect"). För att söka förhindra att man bara går runt och inbillar sig en massa saker och därmed bara bedrar sig själv är det rimligen av vikt att man formulerar en dylik motståndets estetik tillsammans med andra. Tillsammans med dessa sina vänner, tänker jag, får man sedan odla ett sinnelag och en rad attityder som slutar på "-het": tacksamhet, långsiktighet, uppriktighet, ärlighet och djärvhet. Det och en massa kärlek.



Kommentarer

  1. Välskrivet som vanligt, Henrik! Vad vi KAN göra, och som Mukwebe hade velat få tillfälle att uttrycka när han motvilligt lämnade sin post på sitt sjukhus, är att bojkotta de företag som utvinner den åtråvärda metallen, som senare används i våra mobiltelefoner. Att Pamela o co förfasar sig en stund i tv, lär tyvärr inte lindra de torterade kongolesiskornas nöd nämvärt.

    SvaraRadera
  2. Jag gillar konstruktiva motförslag. Menar du bojkotta som i vägra köpa mobiltelefon?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…