Fortsätt till huvudinnehåll

"The King´s Speech" - en studie i ledarskap

Som inledning till att fördjupa oss i retorik - konsten att tala väl och övertyga - har vi i en åk 1:a på gymnasiet tittat på filmen The King´s Speech. I min värld är detta en helt enastående film, och det finns viktiga insikter och lärdomar att hämta inte minst då man alltså vill studera retorik. Det här med talekonsten hänger ju så nära ihop med vem man är och hur man uppfattar sig själv som person i ett socialt sammanhang.

Prins Albert, som sedermera blir kung, och som spelas av Colin Firth, står givetvis i fokus i filmen. Fastän född med silversked i munnen är hans belägenhet avsevärt mer komplex och komplicerad än så.  I en tid som på ett särskilt sätt är i behov av en statsledare som med sina ord kan väcka mod och förtröstan hos en hel befolkning, framstår hans grava svårigheter med stamning som djupt problematiskt. Hans egen bror kallar honom i vuxen ålder för "B-b-b-b-bertie".

Helt avgörande för hans personliga utveckling och stegvisa seger är emellertid att han träffar filmens andra starka huvudkaraktär, den australiensiska, misslyckade teaterskådespelaren Lionel Logue (spelad av Geoffrey Rush). Lionel agerar talterapeut och det han inte äger i formella legitimationer kompenserar han mer än väl för genom sin långa erfarenhet och övriga goda mänskliga egenskaper.

Sett ur ett lärar- och ledarperspektiv är det främst Lionels roll som lämnar bestående intryck hos mig. Det jag personligen imponeras mest av hos Lionel är kanske i synnerhet hans ödmjukhet. Hans största personliga frestelse är nog när han lyckats lotsa kungen igenom det avgörande slaget (det vill säga det stora talet) och egentligen med all rätt skulle ha anledning att känna sig stolt över sig själv. Alla applåderar och kungen själv vet att han lyckats väl. Han uttrycker också sin stora tacksamhet gentemot Lionel.

Ändå består frestelsen för Lionel: varför inte passa på och sola sig lite extra i glansen, fortsätta kalla kungen vid förnamn även i det offentliga rummet och med blickar och gester signalera att "ja, du har verkligen mig att tacka för din framgång!". När han nu ändå har tillfället?

Grejen är bara att det gör han inte. Med blicken och sina ord visar han tydligt att han inte äger sin elev, och han avser inte att göra sin elev beroende av honom för all framtid. Syftet med all undervisning och stöd är istället att göra kungen själv allt mer självständig, stark och trygg.

Se där, det är äkta ödmjukhet hos en lärare och hos en ledare. Ett sant föredöme.


Klicka här ifall du tittar på mobiltelefonen.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…