Fortsätt till huvudinnehåll

Lugn och koncentration i klassrummet

När jag växte upp (i Danmark) gick det ett radioprogram på söndagarna där lyssnarna kunde skriva in och önska sig någon låt eller annat att få spelad upp i radion. Många av dessa önskelåtar/andra önskningar kände man igen, därför att de återkom ganska ofta, somliga till och med varje söndag, kändes det som. En sådan klassiker var radiosketchen om läraren Sister Mary Elephant som ideligen får be sina elever att bokstavligen hålla käften. Jag, och uppenbarligen många med mig, tyckte detta var skön komik.


Ifall du läser på mobilen, KLICKA HÄR.

Alla lärare känner igen situationen, då man ställs inför en klass som erbjuder särskilda svårigheter i form av delvis brist på uppmärksamhet och koncentration. Redan mitt första år som lärare fick jag mitt elddop med en sådan klass. Många gånger funderade jag på, om det verkligen var detta jag skulle hålla på med? Undervisning: 10 %, allt annat: 90%. Bra undervisning som förbereder eleverna för framtida studie- och yrkesliv? Kul jobb?

Det finns - oändligt många - variationer på detta tema, likaså på fördelningen undervisning/allt det andra. Kvarstår faktum att så här ska det inte vara. Fritidsgårdar och sportklubbar har sitt berättigande. Men i skolan ska vi hålla på med undervisning.

Det mest vanliga i en sådan klass är att ingen i grunden vill någon annan något illa, utan alla vill lära sig så mycket som det bara går. Ändå sjunker tempot, och allt för mycket energi går åt till andra saker. Läraren blir domptör istället för lärare. Måluppfyllelsen blir inte som man hoppats. Alla blir lidande.

Typiskt är det oftast ett fåtal elever som kan ha lite svårt för att hantera själva klassrumssituationen. Ställda inför en enskild uppgift som kräver deras absoluta uppmärksamhet, exempelvis skriftligt prov som betygssätts, kan de uppvisa häpnadsvärd koncentration. Poängen är bara att vi inte kan utforma den vanliga undervisningen enbart på detta sätt. Vår kunskapssyn i den svenska skolan bygger på att kunskaper till stor del blir till i samspelet med andra. Vikten av kommunikativa och interaktiva färdigheter betonas inte minst i de ämnen jag själv undervisar i: svenska och engelska. Skriftliga förhör och prov har sin plats men ej en dominerande sådan. I en skolkultur som den svenska gäller det att man lär sig konsten att sam-tala.

Jag tänker så här: i grunden krävs det tre saker för att man som elev (och som lärare) ska kunna känna in vilka gränser man har att verka inom, då man befinner sig i en grupp:

  1. att man är trygg i sig själv: inte känner sig hotad i lugnet och inte behöver täcka över den inre osäkerheten med höga rop och uppskruvade skratt; 
  2. att man på riktigt är beredd att acceptera allas lika rättigheter till att höras och synas: allas rätt - det vill säga även alla de andras, alla de som inte är jag;
  3. att man är aktiv och inte tar flykten till datorspel och annat som är helt ovidkommande och irrelevant.
Vi har givetvis lite olika förutsättningar. Somliga är mer extroverta till sin personlighet, medan andra är mindre utåtriktade. Oftast har jag dock noterat att det är en fråga om mognad innan oroliga och okoncentrerade elever förmår lugna ner sig på riktigt och fokusera på det som är undervisningen.

Med tanke på att det ändå står rätt mycket på spel för varje enskild elev skulle man önska att det gick att påskynda den här mognadsprocessen: kanske injicera med spruta? Eller kanske i tablettform? Jag är öppen för förslag. Allt för att slippa Sister Mary Elephant-metoden som ändå inte gör någon större nytta.


Kommentarer

  1. Jag har också umgåtts med de där tankarna om enkla lösningar, och jag håller med dig om att mognaden är en viktig individuell faktor, men jag känner mig också tvungen att lyfta fram en kollektiv faktor: den minskande förmågan - på gott och ont - att tålmodigt underordna sig påfrestningar och ansträngningar eller annorlunda uttryckt västerländska ungdomars minskande förtroende för utbytet av studier. Ibland känns det som om nya pedagogiska grepp bara kan putsa lite på de stora strukturella problemen.

    SvaraRadera
  2. Åsa, du har givetvis rätt så till vida att attityder, värderingar och beteenden inte uppstår i ett vakuum, utan de är till stor del inlärda. Men har man en gång approprierat en uppsättning destruktiva sådana kanske även det ska gå att lära om? Den där klarsynen som en del elever får tre veckor innan betyg ska sättas kanske skulle gå att få väldigt mycket tidigare?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…