Fortsätt till huvudinnehåll

Skolresa till hufvudstaden (2)

Armémuseum kan man lätt ägna ett par timmar (även om det tål att sägas att några av eleverna snarare verkade ladda batterierna inför kommande aktiviteter  ...). Själv roade jag mig med att jämföra ett par av översättningarna av texterna i anknytning till museiföremålen. En intendent (de kanske har flera?) höll inte med om att följande översättning var direkt felaktig:


Jag ville ju ändå sköta det diskret (tog kort, tipsade om felöversättning), och inte heller spelar det egentligen någon roll för mig personligen. Men, varför vill man inte erkänna att någon måste ha haft en dålig dag på jobbet, då denna text godkändes? Själv kan jag absolut ingenting om vapen, men enligt den svenska texten var inte fallet att "The range of the automatic weapon was insufficient", utan tvärtom. De som bestämde i vapenfrågor när det begav sig måste ha resonerat som så att man inte behöver en hammare för att döda flugor: flugsmällare är både billigare och lättare. Engelska, Armémuseum?

Sista programpunkten var Riksdagen. Med tanke på - som det heter - det parlamentariska läget, var det en synnerligen intressant dag att besöka denna maktens högborg. Halva gruppen var med på frågestund då Åsa Romson fick svara på frågor. Tipsad av svensklärarkollega på Facebook fick vi kontakt med Alexander Völker (s) som ställde upp som guide, men som även generöst delade med sig av egna tankar och perspektiv i sin roll som ung, nyutbildad, nyvald riksdagsledamot.

Slutligen, för att travestera Shakespeare, kan man nog ändå undra om inte tiden är något ur led, på flera olika sätt. Vad ska man annars säga då "selfie sticks" aspirerar till att bli årets julklapp? Meeeen, när vi nu ändå håller på, ska väl inte jag vara den som är den. Här ifrån Sergels torg (fast utan selfie stick):


Slutligen slutligen får jag konstatera att jag har all anledning att känna mig glad och stolt över mina kolleger. Anna, Margaret och Christer, det var kul! På liknande sätt känner jag mig glad över de elever vi har. Det finns skäl att känna sig tacksam. Faktiskt. 


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…